Framgångsrecept

Tack vare Martinas kurs för ketoadaptering är jag inne i ett flow av mätningar. Jag letade fram ett gammalt blogginlägg Kaloritesen, för att jag i det programmerade ett illustrativt verktyg, där läsaren själv kan experimentera med siffror. Där läser jag vad som då var mitt framgångsrecept och funderade en stund över hur den varianten känns nu.

Läs mer

Inga måsten

Igår tänkte jag utveckla vilka måsten jag tog bort 2020 och hur det påverkade mig. Istället handlade det om Borrelian jag genomled eftersom jag fick en fråga på det. Jag testar att skriva om måsten idag så får vi se vad som händer. Det roliga för mig med att blogga är att tankarna får egna vingar och far ibland iväg dit jag aldrig tänkt själv. Väldigt bra terapi.


Under tiden jag varit konvalescent efter Borrelia (2019-2020) och förmodad covid-19 (mars 2020 men jag testades aldrig) var den fysiska orken och den mentala skärpan det som drabbades värst. Jag var apatisk och inte längre intresserad av att arbeta med hälsan som jag gjort större delen av mitt liv. Det var orsaken till att jag började lätta på det som varit självklara regler tidigare. Det var inte så att jag från ena dagen till nästa släppte på allt.


Svag nerförsbacke


Det började med att jag inte hade någon matlust och för att få i mig någonting hade vi tex yoghurt hemma (jag äter normalt inte komjölksprodukter), jag handlade lättåtkomliga charkuterier (fortfarande glutenfria) och andra genvägar som vi inte haft på länge. Var jag hemifrån åt jag något jag hittade istället för att vara utan. Det lilla jag åt (pga. dålig matlust) blev för lite, jag brukar låta bli helt istället för att äta fel. Det kunde bli en baconkorv på en bensinstation, en hamburgare utan bröd eller lite rostbiff från en mataffär. Ingen ordning alls och inga riktiga måltider och jag kände mig sällan nöjd. Jag blev mer och mer irriterad på att inte hitta mat, när jag inte orkade själv.

I takt med att tiden gick började jag välja andra val. ”Dagens rätt” på olika matställen och ”Wraps” på bensinstationer. Det blev mer kompletta måltider och jag mådde mentalt bättre. Det blev inte så stort utfall på glukosmätaren som jag trott och det kändes alltmer som att kroppen numer klarar kolhydrater bättre. Jag for inte märkbart illa av gluten på kort sikt, det lilla som blev av enstaka måltider när ingen annan mat fanns. Hemma var det lika ”kolhydratfritt” som vanligt även om maten var lite enklare, sämre och inte lika ren som jag är van. Jag var helt inne på att äta ungefär 80% som jag brukar och vid behov komplettera istället för att låta bli.


Slalombacke…


När den annorlunda sommaren kom, blev det lite nya vanor. Vi åt glass och bär, frukt och annat som växer och som jag låtit blir under alla år. Då var jag inte sockerfri heller. Så först successivt lite gluten och sen både vanligt socker och frukt, men inga jättemängder. Bara ovanligt för mig som varit väldigt strikt i så många år. Inga längre dikeskörningar bara enstaka måltider. Eftersom staketen blivit lägre, blev också avstegen fler, men fortsatt inte mer än 20-25% om jag uppskattar grovt. Jag höll mig som vanligt största delen av tiden.

Den stora behållningen var att alla måsten och förbud var borta och det var väldigt läkande för min trötta hjärna. Jag hade fullt upp med att orka jobba klart de sista månaderna innan pension. Nu först förstod jag hur slitsamt det varit att hålla kosten så strikt under så lång tid. Jag har haft samtalshjälp under min tid som utbränd och flera gånger fått rådet att släppa tankarna på kosten och vila istället. Det kändes otänkbart då och nu blev det verklighet och jag kände bara befrielse.


Tid för reflektion


Under hösten funderade jag mycket hur jag skulle gå vidare. Friheten smakade gott och livet blev väldigt mycket enklare. Att jag jobbade min hälsoresa baklänges och fick en hel del försämringar störde mig inte så mycket. Lugnet av att inte vara ett skyltfönster för LCHF-världen var värd mer. Jag funderade allvarligt på att avsluta den här bloggen och tacka för mig.


Nånting hände och här är jag


När allt lugnat ner sig och jag kände att jag bara gör det jag själv har någon behållning av, tackade jag ja till Martina Johanssons fråga om jag ville vara ”sidekick” med rollen ”erfaren deltagare” på hennes nya och digitala nybörjarkurs. Mina egna tankar just då ledde åt ett annat håll. Jag ville testa fram min egen optimala kost utan påverkan av ”hur det ska vara enligt dem som tror de kan skapa dieter som passar alla” dvs en optimal och unik kost som bara är för mig, där jag befinner mig just nu. Där ingår en hel del av det jag testat det här halvåret, men inte allt.

Sen 2021-01-01 är jag tillbaka på min vanliga keto med skillnaden att jag bokför precis varenda tugga i en kostlogg Martina läser och kommenterar. Jag bokför många fler saker än maten i samma logg. Sådant Martina tycker är viktigt för hälsan. Förutom loggboken har vi en privat Facebookgrupp där alla deltagare stöter och blöter de frågor som kommer upp i både text och bilder. Varje vecka får vi en sammanställning av hur veckan gått och videoföreläsningar där Martina går igenom frågeställningar hon hittat i våra loggböcker och i Facebookgruppen.

Det är väldigt spännande både att vara deltagare och att bli coachad och att skriva peppande kommentarer till deltagarna. Någonstans där började jag sakna bloggen, för en hel del av det jag skriver i gruppen vet jag att många av er läsare skulle gilla. Nu när jag väl börjat skriva märker jag hur terapeutiskt det är. Jag tömmer ur hjärnan via tangentbordet och måste tänka och reflektera innan jag trycker på Publiceraknappen. Som pensionär har jag möjlighet att prioritera det jag vill och just nu känns det här roligt igen.

Kursen blev snabbt fulltecknad och vi har väldigt trevligt, nytta med nöje

Vägen till 65+

Jag är inte känd för att vara snabb när det gäller sociala medier, men nu är det dags. Den här bloggen startades sommaren 2012 när jag var 57 år gammal. Det kändes som en evighet kvar och jag hade bara ett enda mål….


När jag fyller 65 år vill jag vara frisk och medicinfri.


20 maj 2020 fyllde jag 65 år och kvällen innan tillbringade jag på St Görans akutmottagning, inskjutsad med bil på remiss och order från vårdcentralen. Jag hade låg syresättning med efterslängar av vad vi förmodar covid-19. Hur det blev så kan den som vill läsa i inlägget som heter Back in buisness. Det kändes väldigt märkligt just den dagen som var den deadline jag jobbat mot så länge.

Strax efter började jag ett 2 veckor långt projekt som kallades PKD efter en diet som är väldigt strikt ketogen carnivore. Det börjar med inlägget Elimineringskost – repris och fortsätter några inlägg framåt. Det handlade om att utesluta i princip allt utom kött och fett och var väldigt spännande. Jag blev verkligen frisk och pigg och minns en dag när det bara sa ”ping” i huvudet och så mådde jag bra efter lång tids ohälsa.

Där tog det stopp. Sen sista PKD-inlägget 2020-07-01 har jag inte skrivit en rad och jag vet många undrat varför, så därför tänker jag förklara det nu med det här inlägget som hittills bara varit en resumé.

Vid halvårsskiftet 2020, när jag avslutade PKD-dietens två veckor hade sista numret av LCHF-magasinet precis kommit och jag var fri. Så fri att jag först då fattade hur trött jag var på alltihop i LCHF-världen. Jag hade i förväg tackat nej till alla event, som sen avbokades pga pandemin. Jag stängde av sociala medier om Kost och hälsa med något litet undantag.

Jag insåg att jag under alla år sen 2006 när jag startade Kolhydrater iFokus känt mig som ett skyltfönster för LCHF. Vart jag än kommit i LCHF-sammanhang har jag bedömts. Jag vet att det är så, eftersom jag fått kommentarer när jag gått ner i vikt någon period. Om jag däremot ökat i vikt har det varit väldigt tyst, för sånt är oartigt att påpeka. Hade någon frågat mig tidigare hur jag skulle leva efter 65-årsdagen hade jag sagt: ”Äntligen får jag lägga hur mycket tid jag vill på kost och hälsa”. Det blev tvärtom.


LCHF-Maggan föll på målsnöret


Jag släppte allt jag förespråkat under så lång tid. Jag åt precis det som föll mig in och tänker inte redovisa för vad eller hur mycket, men inga som helst förbud. Jag har gjort min hälsoresa baklänges under 6-7 månader och inte ens lidit av nedåtspiralen. Tvärtom har det varit skönt att känna att jag gör vad jag vill för min egen skull och inte vad omgivningen förväntar sig. Det här har varit en ögonöppnare på väldigt många sätt och tankarna har snurrat i huvudet. Vad vill jag och varför. Nu är jag pensionär och gör som jag vill.


Bloggen byter namn


Bloggen har vilat, för vad skulle jag skriva om? Jag håller mig till det som kan glädja någon och det är därför jag börjar skriva nu igen. Men hur gör jag då med bloggnamnet? Jag är redan 65 år, snart 66. Jag pensionerades på riktigt vid årsskiftet efter många veckors sparad semester från skolarbetet. Jag har grunnat och kommit fram till att den heter numer Vägen till 65+

Välkommen att följa mig på nya äventyr