Nyligen kom en digital påminnelse om ett det är ett år sen min sista arbetsdag på Birkaskolan som varit min arbetsplats sen 2003.

Det var en konstig dag. Alldeles vanlig och ändå så ovanlig. I en stor skola mitt under en pandemi gick det ganska obemärkt förbi att 17 år som IT-chef var slut. Resten av 2020 hade jag sparad semester så formellt sett började min tid som pensionär först vid årsskiftet. Jag smög runt och sa hejdå till några som var på plats under höstlovet och plockade ihop lite personliga tillhörigheter. Det var allt.

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om vad jag skulle göra som pensionär och jag hade inte något bra svar. Känslan var att äntligen få vila och bestämma över min almanacka själv. Jag har under alldeles för lång tid varit dubbelarbetande med både skolan och LCHF-magasinet och nu ville jag bara vara. Jag är impulsstyrd av naturen och tyckte det var helt fantastiskt att slippa bestämma något i förväg. Vi var mitt i en pandemi så det var inte så många aktiviteter att ta ställning till och det kändes rätt skönt. Det var bara att ta dagen som den kom.

I början av pensionärslivet hade jag någon slags idé om att göra sånt som jag haft svårt att få tid till. Blogga tex. Jag har alltid tyckt att det är kul och framförallt har det gett mig mycket att formulera tankar och idéer i skrift. Förmodligen hade många tankar inte ens tänkts utan bloggen. Ni som också skriver vet nog vad jag menar när texten får liv, jag vet inte själv när jag börjar var det ska sluta. Ofta blir jag förvånad när jag mitt under skrivandet inser samband jag själv inte förstått tidigare.

I våras skrev jag en hel del. Men så tog det stopp utan att jag då förstod varför. Jag har varit periodare ända sen jag startade bloggen och det har handlat om prioritering av tid. Nu hade jag tid och ändå tog inspirationen slut.

Jag har funderat sen dess om det är med bloggen som med mycket annat? Var sak har sin tid och nu är den perioden av mitt liv slut? Vill jag fortfarande vara så offentlig att jag bloggar om min hälsa, ett väldigt personligt ämne. Är det någon slags prestationskrav jag vill slippa?

Jag vet att ni är många som uppskattat det jag skrivit och det gör mig både rörd och tacksam. Jag har precis skrivit att jag själv får ut mycket av själva formulerandet och ändå känner jag mig så osäker inför hur och om jag ska fortsätta. Bloggandet i sig känns lite ute. Jag var sen att börja och det blir ändå 10 år nästa sommar. Det finns många sociala kanaler idag och jag vet inte vilken som passar mig bäst.

Jag själv hänger mest i privata chatgrupper, lite på Instagram och i olika slutna intressegrupper på Facebook. Det blir allt mindre i offentliga trådar.

Hur tänker ni? Det känns lite omodernt att följa en vanlig blogg och ändå är ni fortfarande många som läser. Det märker jag på statistiken när jag väl skriver. Vilka sociala medier följer ni och varför?