Jag har nyligen skrivit tre inlägg om hur jag åkte ambulans till akuten med indikation hjärtinfarkt pga högt blodtryck. Nu kommer en fortsättning.

Sammanfattning

Efter ambulansäventyret som avblåstes lite snopet, kontaktade jag VC utan resultat. Eftersom mina provsvar på akuten var ok försökte jag leva som vanligt, men med extra uppmärksamhet på det fortfarande förhöjda blodtrycket. Jag var iväg på en del lugnare event och tyckte att jag kände mig ok även om orken var betydligt sämre.

Nästa smäll

23 februari var det dags igen. Vi skulle umgås med ett barnbarn under dagen och jag kände redan på morgonen att det var helt fel dag. Jag mådde illa och kände mig yr. Det var tungt att andas och jag hade ont i bröstet. Jag ville verkligen att en läkare åtminstone skulle lyssna på mig. Det var fredag och jag ville inte vänta för länge, så jag tog bilen och åkte till Närakuten (ironiskt namn när vi har 4 mil dit).

Det var en ansträngning att gå 100 m uppför backen från parkeringen. Jag fick stanna och andas och det började kännas olustigt. Många tankar passerar och jag var glad att jag åkte, trots att jag sett fram emot att få umgås med barnbarnet. I väntrummet fanns mycket folk i olika köer. På en knapp till kölapp stod det ”har du andnöd”. Jag tänkte någon sekund och sen tryckte jag på den. Det är ju precis det jag har.

Oj vilken larmknapp det var. Några minuter senare låg jag i ett rum med EKG, syre och blodtryck kopplat, sköterskan sa att jag hade feber. Min Ouraring signalerade förhöjd temperatur på morgonen, men jag reagerade inte så mycket på det. Det togs blodprov men jag visste inte vad. En läkare kom och lyssnade på mina lungor och jag fick göra ett litet enkelt arbetsprov medan hon kollade EKG, andning och lungor.

Syresättningen var i underkant.

---

Vad som var mindre kul var att läkaren senare kom tillbaka och ville skicka mig med sjuktransport till akuten på Södersjukhuset. De kunde inte utesluta blodpropp i lungorna.

---

Jag fick inte köra bil. Det blev taxi in. På SöS fick jag panik när jag såg kön till kassan. Jag smög fram till kassan utan att vänta och sa att jag kom på remiss. Sköterskan hittade mig i systemet och då gick det fort, nästan lika fort som när jag kom med ambulans 10 dagar tidigare.

Lång väntetid på akuten innebär ”ej så allvarligt” så det är positivt, men det är en prövning. Jag har en väninna som arbetat som lungsköterska. Hon skrev till mig redan på närakuten vilket blodprov som skulle visa om det var blodpropp.

21:00 kom de och tog blodprover. Tre sköterskor kämpade i olika omgångar för att sätta en infart inför eventuell lungröntgen. Jag blev minst sagt sönderstucken.

Ytterligare väntan.

---

Reflektion

Jag gör en paus här för lite reflektion.

Det kändes märkligt att vara på akuten så snart igen. Första gången hann jag bli lite orolig över att må så dåligt i något jag inte kände igen med blodtryck på 198/107. Blodtrycksdoktorn hade drygt ett år tidigare godkänt mig med 118/80, väldigt stor skillnad. Det som störde mig var att närakuten inte kunde avsluta mitt fall så jag fick åka hem. Nu fick jag istället krångla med att få hem bilen. Jag var trött och hungrig redan när jag lämnade närakuten.

Det var hög belastning på akuten och jag fick inget eget rum den här gången. En brits (pga EKG) och ett bås med draperier. Jag var trots allt lite piggare den här gången, så jag var mest irriterad över att närakuten skickade dit mig istället för lösa problemet.

När jag kom till akuten passerade jag en automat och försökte hitta något ätbart. Nu blir jag politiker igen…. Vad TÄNKER de på när de tillåter det här som enda utbud på en av Sveriges största akutmottagningar?

När EKG var klart reste jag mig för toabesök. Jag var både yr och lite vinglig men hade ju inte ätit, ens lunch och klockan var kväll med god marginal. Jag hittade fortfarande ingenting jag skulle må bättre av och det var för sent för kaffe.

Jag drack vatten.

Fortsättning följer…

Tack för att du läste, välkommen tillbaka