Jag fyllde år i tisdags och Mats och jag skulle trots strikt kost med Premium Lifestyle Club majcleans fira med en utelunch. Ett planerat avsteg. Jag vet så väl vad som brukar fungera.
Favoritrestaurangen serverade raggmunk – där sa min hjärna nej direkt.
Vi gick vidare till rökeriet intill.
Skaldjurstallrik med rökt lax, räkor, romröra. Vackert upplagt, såg gott ut. Det kändes som ett tryggt val.
Jag tänkte inte ens på att det kunde ingå potatis. Jag brukar be att få byta i så fall. Bröd brukar stå på annat bord.
Men där låg de – små dillkokta potatisar, inte många och en brödbit. Och jag åt dem. De såg både goda och oskyldiga ut.
Det blev inte festens höjdpunkt, utan början på ett dygn långt experiment.
Effekten kom smygande.
Magen svällde. Paltkoma kallar vi det. Energin sjönk.
Hungern försvann. Tarmen stannade. Jag svettades.
Och glukoskurvan – som jag nu under Majcleansen följer i realtid – steg långsamt och höll sig kvar, i timmar, den hann aldrig sjunka till normalläge innan frukost dagen efter, trots ofrivillig fasta. 18 timmars berg-och-dalbana.
Jag åt inget mer den dagen. Det gick inte.
Systemet var fastlåst till idag – två dygn.
Det här har hänt så många gånger att jag är van att välja bort potatis och ändå äter jag när jag blir överrumplad. Bröd ger inte lika tuff reaktion.
Kroppen sa ifrån – lugnt men tydligt.
Nu vet jag, ännu skarpare, varför jag tackar nej.
Det var nyttigt att se glukoskurvan stampa för några ynkliga kalla färskpotatisar.
På lördag är planen att barn och barnbarn kommer, mer vet jag inte. Då är sonen med och håller jag mig tätt intill honom blir det ingen potatis 🥔🤣😊.
Det förstod han för många år sen.
