Jag är inte särskilt petnoga när det gäller vikt och volym, där är det ögonmått som gäller. Det där med att mäta och väga mat och sen kostregistrera vad jag konsumerat det blev jag less på under min långa viktväktartid. Aldrig mer lovade jag mig då. Även om jag inte mäter och väger maten är jag ändå petnoga med vad jag äter. Det är så jag når resultat. När jag är i bloggartaggen kommer jag på ämnen att  skriva om hela tiden. Sånt som jag inte ens tänker på under mina ofta långa bloggtorkeperioder. För mig är det ofta så självklara saker.

Idag skar jag upp en för mig lagom bit ur en entrecoteskiva.. På skoj letade jag fram vågen och vägde köttbiten. Jag tänker att jag äter ”runt 100g kött, för att få i mig ca 20g animaliskt protein” och det räcker för mig.

Idag kontrollvägde jag köttbiten bara för att få något att skriva om. Jag blev faktiskt lite fnissig över att ögonmåttet är så pass bra. Normalt brukar det ju ändras med tiden och man måste kontrollera sig själv ibland. 7 grams differens kan jag stå ut med och särskilt när det gick åt rätt håll och inte tenderade bli en överätningslögn, vilket är ett vanligt tillstånd hos oss beroende.

Sen gäller det att komplettera tallriken med fett och grönsaker. Jag försöker göra det hela tiden, men det är inte alltid jag lyckas och det är inte något som ger bättre resultat. Tvärtom är den ”Ketogena lipödemskosten” väldigt bra i det långa loppet. Jag försöker rotera minst 10 olika grönsaker varje vecka med målet att varje måltid ska vara näringstät. Den här gången blev det smörfrästa grönsaker bla spenat och en rejäl klick av mitt brynta smör. Det är så gott att jag gärna äter av det.

Är det bara jag som ogillar matregistrering? En del verkar tycka det är kul att ha den kontrollen.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka