Livet är svårplanerat även för en pensionär. Särskilt när det gäller hälsan. Jag är inte särskilt online när det händer saker, men skriver gärna efteråt när jag vet slutet. Det är bra för mitt minne när jag senare funderar över hur det var.
Skulle jag innan den här händelsen besökt en vårdcentral skulle mitt hälsotillstånd förmodligen bedömas som gott just nu. Fortfarande inga recept på mediciner och då anses allt vara väl. Skulle jag gå dit nu, efter dygnet på akuten, är min gissning ett erbjudande om statiner och blodtrycksmedicin.
Jag följer min egen hälsa genom på egen bekostnad regelbunden provtagning, betydligt mer omfattande än det vårdcentralen erbjuder. Både via olika laboratorier och egna mätningar.
Under hela mitt liv har jag haft lågt blodtryck, vid vissa tillfällen för lågt. Jag åt tex blodtryckshöjande under min första graviditet. Därför har blodtrycket inte varit något jag misstänkt när något känts underligt. Blodtrycket har svajat några gånger men stabiliserat sig.
2015 höjdes blodtrycket av en medicin (SNRI Venlafaxin) jag fick när jag var utbränd. Del 13 – Venlafaxin. Då slutade jag med den medicinen.
2016 sjönk blodtrycket drastiskt (då åt jag Sertralin för samma ”utbrändhet”). Den resan kan du läsa om här Pling-Plong-Taxi till akuten.
Det här hände för drygt en månad sen, 13:e februari. Jag hade suttit en lång stund i min fåtölj och mått illa utan att förstå varför. Det bara svajade och jag var spyfärdig. Jag kollade alla mätvärden jag kunde (puls, syresättning mm utan att hitta något) och till sist fick maken komma med blodtrycksmätaren. Han fick mäta ett par gånger innan vi trodde på resultatet.
Maken ringde sjukvårdsupplysningen för rådgivning men det blev 112 och de hann skicka en ambulans utan att vi riktigt hängde med. Efteråt förstod jag att mina svar på frågor om föräldrars sjukdomshistoria påskyndade processen. De kunde inte utesluta en mindre infarkt. Jag gick själv (på vingliga ben) ner till bilen och första kontrollen med EKG och syresättning var OK, men trycket fortsatt högt. Vi var kvar utanför huset och de ville absolut ta med mig. Jag frågade vart och om jag kunde vänta tills dagen efter när VC öppnat. Vi har 5,5 mil till SöS akuten. Så förfärligt sjuk kände jag mig inte. Jag halvlåg och yrseln märks inte då. Jag tyckte det var mest opraktiskt att inte kunna bli bedömd på vårdcentralen 180 m hemifrån. Jag är ovan vid högt blodtryck och därför följde jag med. Pappa var 2 år äldre än jag är nu när han dog i akut hjärtdöd och mamma hann med en bypassoperation av hjärtat, så jag var inte så kaxig när sjukvårdspersonalen på 112 och i ambulansen ”tog över” och den långa resan till SöS började. Jag hann tänka en hel del om hur utsatta vi är när krisen kommer.
Det är svårt att skriva kortfattat utan att tappa viktig info så jag delar upp och fortsätter i nästa inlägg.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka