Vi som lider i det tysta

Tänk att det är så tabu att prata om att hur kloka vi än är, hur väl vi än vet vad som är onyttigt, så är det så lätt att trilla dit. Inte lite, utan mycket.

Det är också typiskt att det är skuldbelagt att trilla dit, trots att vi drabbas av hjärnspratt som verkligen inte är något att leka med.

Ni var många, väldigt många, som läste mitt inlägg om påskägget igår. Några av er kommenterade och några skickade privata mail. Gissa vad som var skillnaden?

De som vågar skriva en öppen, om än anonym i många fall, kommentar är de som tycker de lyckas, medan de som smyger iväg ett mail är de som inte lyckas utan som står där med choklad runt munnen och ett tomt påskägg och undrar hur det gick till. De vill inte, vet att det är dumt och ändå… Frågan i kommentarerna blev slänga eller ge bort. Aldrig äta/inte äta. Jag ställde frågan, ni svarade.

Det här inlägget är ett gemensamt svar till er som kämpar och skäms, det går fortare än att svara var och en och jag tror att massor av er som läste och inte skrev känner likadant.

Frågan kan generaliseras till hur kommer man så långt att man ”bara” ställs inför valet kasta/ge bort?

Det är en högst individuell fråga med väldigt många svar och kanske ändå inga svar som hjälper just dig eftersom det här handlar om mig. Jag kan bara dela med mig av det som hjälpt mig.

  • Det har tagit lång tid. Jag slutade medvetet med socker 1993
  • Jag har en stöttande familj och omgivning
  • Jag har haft väldigt många återfall, ofta när jag minst anat det
  • Vägen tillbaka blir kortare för varje gång
  • Kunskap ger motivation
  • Jag förnekar inte att jag har problem

Just den här gången med ägget var det ”kunskap ger motivation” som räddade mig. Jag läste innehållsförteckningen som satt utanpå ägget och fick ingen som helst lust att ens smaka. Elakt att ge bort det? Jo det kan man tycka, men vi fick många bra samtal om VARFÖR jag inte åt själv och en kollega som nyss börjat med LCHF med mycket goda resultat berättade att det jag sagt under åren fallit i god jord, när tiden var mogen föll allt på plats. Sånt ger ännu mer motivation.

 

Vem blir sugen? Inte jag

Vem blir sugen? Inte jag

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

14 svar på ”Vi som lider i det tysta

  1. Kunskap är makt, över en själv, alltså? Och så att ta kollen över hjärnan, omprogrammera den. Bra helg att ta tag i sånt.

    Tack för allt klokt ni delat med er av! Och tack Margareta för bloggen och för att du talar klarspråk. Som fd. viktväktare minns jag t.ex. allt prat om att man aldrig var hungrig – evig lögn som alla ”troende” frammuttrade mellan sammanbitna tänder. LCHF är bra nog utan hurtiga lögner. Det är sunt förnuft, det är att ta gott vara på den, ibland sedan lång tid misshandlade, kropp man har – oavsett storlek på den.

  2. Jag skulle vilja dela med mig av något som jag lärde mig av en slump. Alla som äter Lchf vet att man inte ska äta bröd och pasta, att bröd innehåller socker. När man då trillar dit och äter bröd eller pasta så får man dåligt samvete. Likadant med godis, man vet att man inte ska och så händer det att man äter.
    Nu ska jag dela det som senaste två åren hjälpt mig att inte äta godis, bröd och pasta (allt som innehåller vetemjöl) Jag läste böckerna, Brödberoende av Dr William Davis samt Hotet mot din hjärna av David Perlmutter.
    I båda böckerna beskrivs hur vetemjöl gör oss sjuka, över 300 sjukdomar listas, som orsakas av gluten.
    Jag behövde bara läsa några kapitel för att bli övertygad. När jag började kolla livsmedel, insåg jag att det finns gluten i mängder av halvfabrikat,godis och choklad.
    Det är ju självklart att det finns i bröd och pasta, men det finns ofta i choklad och godis. Gluten förstör flimmerhåret i tunntarmen. Flimmerhårens uppgift är att ta upp näringen. Det ger läckande tarm och skapar inflammationer i kroppen.
    Enligt dessa läkare räcker det med en halv pepparkaka, för att förstöra tunntarmen och sen tar det ca två månader för tarmen att läka igen.
    När jag hamnar i situationer där jag blir bjuden på sådant som innehåller vetemjöl/gluten,
    så är det för mig lättare nu att inte ramla dit. Jag tänker på det jag lärt mig i dessa böcker och avstår från att äta. Förut tänkte jag ”jag ska bara äta den här lila kakan(eller vad det nu var) På jobbet stod ett påskägg i personalrummet som alla fick äta av men eftersom nästan allt godis innehåller gluten blev jag inte ens sugen.

  3. Jag är innerligt glad att varken alkohol eller tobak ingått eller ingår i det jag stoppar i mig. Detta med tanke på hur svårt det är att låta det ”goda” stanna på långt avstånd från mig, både i tanke och i ätande när det handlar om kolhydrater.
    Det finns perioder, ibland långa, då snaskandet av kolhydrater inte är ett problem, jag glider förbi frestelserna som vore jag ett lätt sommarmoln. Det finns andra perioder, när stressen slår till, eller tröttheten eller vad det nu är. Det eländigaste med det är att det inte alltid går över snabbt då, typ morgonen efter återgår jag till det jag vill egentligen. Nu är jag i en av de tunga perioderna, där allt går i dålig riktning.
    Sömn brukar vara av värde, och att rensa kring sig så det inte finns vare sig småpengar att skaffa det för, eller gömmor att hitta söteländet i. För var dag som går växer både frustrationen och en gladare längtan efter den frihet som en kropp i balans ger. Till slut tar ändå den goda viljan över och det är tur det. Den får lite styrfart just nu av din fina blogg.

    Sov gott! Imorgon är en ny, fin dag att leva som jag vill på. God morgondag till dig också!

    • Jag har också den där återfallsproblematiken och det handlar inte om dagar utan kan röra sig om en månad eller två. Enda trösten är att det går längre och längre tid mellan återfallen. (Detta eländiga sockerberoende.)

      Ett knep som funkar ganska bra för mig är att tänka på att det handlar om att programmera om hjärnan. Det handlar inte det minsta om psyket (där tror jag att många tänker fel) utan helt enkelt om att lära hjärnan nya regler. Efter att man några gånger sagt till den ”så här gör vi på det här stället” blir det lättare att göra det som är bra. Martin Ingvars och Gunilla Eldhs hjärnkoll-böcker har varit till stor hjälp för mig.

      Ett annat knep är att ständigt ha någon ”LCHF-bok” på gång. Då får hjärnan aldrig helt koppla bort vad som är rätt och riktigt. Just nu håller jag på Martinas ”Hormonbibeln” och sedan väntar Perlmutters ”Hotet mot din hjärna” och Lustigs ”Socker. Din värsta fiende”.

      Till detta kan jag lägga att LCHF-magasinet också är väldigt bra för hjärnan när den vill tosa till det.

      • O så bra! Programmera om hjärnan!
        Jag har haft ett antal dassiga månader nu (dassiga, för min mage får räserfart när jag strular till det, så dasset frekventeras ofta, ofta!), men dina goda råd tar jag till mig direkt!
        Ok, glasögonen på min 61-åriga näsa måste bytas snarast för de gör inte det de ska så lästillfällena är kortade just nu, men jag har två lästa hjärnkollböcker i hyllan, mindre än en meter från tangentbordet, och visst har jag en hög underbara LCHF-böcker att ta tag i också. De står där, ungefär på samma avstånd som hjärnkollböckerna, så en kommer att flyttas fram till lockande plats och läsas i mycket snart (inom en kvart). Här ska programmeras om, för ”så här gör vi på det här stället!”

        Tack!!
        Just nu känns det så mycket möjligare, allting!

        • Jag har börjat med talböcker, enkla att ladda ned och bekväma att läsa via telefon/ipad. Det talade ordet sjunker in på ett annat sätt, inte alltid bättre, jag behöver ofta backa och ta om, men jag kan göra annat under tiden. Det gör mig tex inget att åka bil ensam, då hinner jag längre i boken.

      • Åh vad vi tänker lika *nickar igenkännande*!
        Jag har också alltid något på gång, inte minst LCHF-magasinet.
        Återfallsproblematiken är helt klart påverkad av det.
        Jag har en familj som stöttar och jag är med i små grupper där jag slipper vara en offentlig LCHF-person. Allt det här är ett stöd för att aldrig glömma bort varför jag faktiskt valt den här livsstilen.

  4. Jag reagerade på själva ”äggkartongen” hur himla fint mönstrad den var. Den hade jag tömt och sparat till nästa påsk, jag köper nämligen ett tomt ägg i matvaruhuset, fyller det med blandade nötter som jag rostar och kryddar efter Birgitta Höglunds recept.

    Sen överraskar jag sonens fyraåring med tandtrollsfritt påskgodis.

    Vad jag skulle gjort med godiset har jag ingen bra lösning på, man kan ju inte ens mata fåglarna med det, möjligen ställt det på allmän plats med ett varsego. jag har fobier mot att kasta något

  5. Jag föll dit och åt hälften av godiset direkt (på en halvtimme). Resten fick några andra…

      • Socker är giftigt för alla. Vetemjöl också. Det stora problemet är kanske att vi omges av det och av andra missbrukare som vägrar inse fakta. Jo, några fattar det, men…

        Hur ser din omgivning ut? Sockerätare i ditt hem? På ditt jobb? I din vänkrets? Omvärlden, som i mataffären, känner vi ju till allihop. Min man, sockerätare, stöttar mig, mina vänner vet att jag inte äter sånt, men de dömer mig inte när jag faller (det gör jag, men inte alltid), på jobbet vet de att jag är en märklig prick som dricker te i glas och inte äter socker… Det var svårt att visa upp mig för omvärlden så i början, att visa tydligt och ändå utan åthävor att jag tycker som jag gör. Nu underlättar det att jag gjorde valet.

        Jag lyssnade en tid på Uneståhls viktminsknings-CD. En övning på den var att tänka att när man ser något som man inte vill ha i sin kropp, tänker man att man bara lugnt passerar förbi det, noterar kanske att det finns med berättar samtidig för hjärnan att det faktiskt inte är intressant – det finns annat som snart ska hamna i fokus. Trots att det är många år sedan (dags att lyssna igen, tror jag!) märker jag att min ramsa dyker upp med automatik i huvudet när jag är på väg till kassorna i mataffären (som innehåller så eländigt lite riktig mat!). Som en klok kommentar nedan säger: Omprogrammera hjärnan!

        Kom ihåg att du är alldeles ok! Lycka till!

  6. Sugen, nä, inte jag heller. Bara det att det håller i 1½ år säger en del. Det var ingen vidare innehållsförteckning i ett så fint påskägg.

    OT: På äldreboenden brukar de spela Bingo och priserna är ofta chokladaskar. Personalen och cheferna är mindre vetande på den punkten. Kunde man inte fantisera ihop några andra vinster? En kruka påskliljor, servetter, en blomma, hårschampo…ja, vad som helst men inte chokladaskar.

Kommentarer inaktiverade.