Blåkulla eller inte

Det finns två dagar per år som känns riktigt jobbiga. Det är när barnen ringer på och tigger godis och vi aldrig bjuder. Det skulle aldrig falla mig in att köpa godis bara för att bjuda andras barn när inte ens våra egna barn/barnbarn får. När våra egna barn var små köpte vi godis i rimlig mängd till dem, men jag minns hur jag förfasade mig när jag såg hur stora andras godispåsar var. Träffar vi barnbarnen till påsk köper vi små presenter istället för godis.

Det är inte traditionen jag är emot, det är principen att det alltid ska vankas godis. Där vi bor nu är problemet betydligt mindre än alla åren i radhus. Vi provade allt och insåg att bjuder man inte på godis, massor av godis (det var flera grabbnävar per barn, ransonerade man blev det sura kommentarer) så är man inte mycket värd. Vi har testat pengar (småmynt), frukt, russin och annat, men det är inte så uppskattat att det känns kul att ge.

Vi har sen många år bestämt oss för att aldrig vara hemma och på så vis slipper vi konfronteras. Är vi hemma släcker vi alla lampor och låser alla dörrar så det ser tillbommat ut. Det kräver lite planering att leva en kväll i mörker men det fungerar. Earth Hour liksom.

Hur gör ni?

#det_som_inte_finns_hemma_är_det_ingen_risk_att_du_äter

påskkärring

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

6 svar på ”Blåkulla eller inte

  1. Där jag bor så har barnen ritat påskteckningar och delat ut och ibland även små presenter. Det har aldrig förekommit något bus eller annat jobbigt sabotage. Men eftersom jag inte köper godis så har vi aldrig något hemma,inte ens på påsken.
    Jag har därför känt mig snål och dum, fast det inte handlar om det, utan om mitt ställningstagande i fråga om socker. Men hur förklarar man det för förväntansfulla sex-åringar.

  2. Här har vi inga problem med påskkäringar, däremot vid Halloween. Jag är urtrött på denna utpressning (för det är det det är rent juridiskt). Vi har också känt oss nödsakade att sitta i mörker och låtsas inte vara hemma, bara för att undvika sabotage med chokladklet, jordkokor och annat på huset, och det gör mig rasande. Och allra mest arg blir jag på föräldrar som tillåter sina barn att bära sig åt på det viset.

    En annan aspekt: Det finns de som vill förbjuda tiggeri; omfattar det även dessa tiggande/hotande barn? Bara en retorisk fråga från en som är hjärtligt trött på dessa barn.

    • Det är problemets kärna, inte att vinär snåla eller inte gillar barn som ringer på dörren. Det är vårt ställningstagande mot socker som är svårt att förmedla utan att få dåligt rykte i grannskapet och därför håller vi oss borta.

  3. Vi hade bara två små påskgubbar här. Brukar inte vara fler, varken på påsken eller andra godistiggarhelger. Vår ytterdörr ligger ganska långt från gatan så det är antagligen anledningen eller så är det inte så många barn som går runt här. Det blir alltid en chock – vi är aldrig förberedda.

    Igår när jag handlade fick jag en ask Aladdin som jag tackade ja till. Tänkte att sonen och mannen skulle få lite godis i alla fall. Så barnen som kom fick välja två praliner var och de verkade nöjda – choklad var deras favorit sa de. Har aldrig märkt några barn som varit missnöjda – pengar verkar de uppskatta mest. Skulle faktiskt inte bry mig om jag märkte missnöje.

  4. Vi har gett frukt de sist två åren och i år har de hittills inte ringt på så kanske vi nu slipper dessa ljuvliga små påskisar iaf så hoppas vi att de nu lärt sig att i 13 så blir det bara frukt om man ringer på!

  5. Inga påskisar ringde på här, men jag läste nånstans någon som hade givit äggformade plommontomater. Det tycker jag var en bra idé. Det hade mottagits med – ”oj, jag fick tomater”.

Kommentarer inaktiverade.