Pensionärslivet

Nyligen kom en digital påminnelse om ett det är ett år sen min sista arbetsdag på Birkaskolan som varit min arbetsplats sen 2003.


Det var en konstig dag. Alldeles vanlig och ändå så ovanlig. I en stor skola mitt under en pandemi gick det ganska obemärkt förbi att 17 år som IT-chef var slut. Resten av 2020 hade jag sparad semester så formellt sett började min tid som pensionär först vid årsskiftet. Jag smög runt och sa hejdå till några som var på plats under höstlovet och plockade ihop lite personliga tillhörigheter. Det var allt.

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om vad jag skulle göra som pensionär och jag hade inte något bra svar. Känslan var att äntligen få vila och bestämma över min almanacka själv. Jag har under alldeles för lång tid varit dubbelarbetande med både skolan och LCHF-magasinet och nu ville jag bara vara. Jag är impulsstyrd av naturen och tyckte det var helt fantastiskt att slippa bestämma något i förväg. Vi var mitt i en pandemi så det var inte så många aktiviteter att ta ställning till och det kändes rätt skönt. Det var bara att ta dagen som den kom.

I början av pensionärslivet hade jag någon slags idé om att göra sånt som jag haft svårt att få tid till. Blogga tex. Jag har alltid tyckt att det är kul och framförallt har det gett mig mycket att formulera tankar och idéer i skrift. Förmodligen hade många tankar inte ens tänkts utan bloggen. Ni som också skriver vet nog vad jag menar när texten får liv, jag vet inte själv när jag börjar var det ska sluta. Ofta blir jag förvånad när jag mitt under skrivandet inser samband jag själv inte förstått tidigare.

I våras skrev jag en hel del. Men så tog det stopp utan att jag då förstod varför. Jag har varit periodare ända sen jag startade bloggen och det har handlat om prioritering av tid. Nu hade jag tid och ändå tog inspirationen slut.

Jag har funderat sen dess om det är med bloggen som med mycket annat? Var sak har sin tid och nu är den perioden av mitt liv slut? Vill jag fortfarande vara så offentlig att jag bloggar om min hälsa, ett väldigt personligt ämne. Är det någon slags prestationskrav jag vill slippa?

Jag vet att ni är många som uppskattat det jag skrivit och det gör mig både rörd och tacksam. Jag har precis skrivit att jag själv får ut mycket av själva formulerandet och ändå känner jag mig så osäker inför hur och om jag ska fortsätta. Bloggandet i sig känns lite ute. Jag var sen att börja och det blir ändå 10 år nästa sommar. Det finns många sociala kanaler idag och jag vet inte vilken som passar mig bäst.

Jag själv hänger mest i privata chatgrupper, lite på Instagram och i olika slutna intressegrupper på Facebook. Det blir allt mindre i offentliga trådar.

Hur tänker ni? Det känns lite omodernt att följa en vanlig blogg och ändå är ni fortfarande många som läser. Det märker jag på statistiken när jag väl skriver. Vilka sociala medier följer ni och varför?

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

10 svar på ”Pensionärslivet

  1. Hoppas att du fortsätter! Jag är en av alla som läser o uppskattar det du skriver, men som aldrig kommenterar…förrän nu😉
    Din namne Margareta, snart 70

    • Åh vad trevligt att få kontakt. Tack att du skrev.
      Jag ser i bloggstatistiken att jag har många läsare jag inte vet vilka där. Lite kontakt är så inspirerande. Dialogen är viktig för att utvecklas som skribent. Det är svårt att skriva rakt ut i luften. Jag vet ofta inte vad i mitt huvud som kan bli läsvärt 😀

  2. Ååh, Margareta så glad jag blev över att upptäcka att du skrivit på din blogg igen! Jag har följt dig länge o du är bäst! Ser fram emot att få läsa om faschiakliniken, faschian är ett ämne som intresserar mig mycket. Gunilla

    • Tack för uppmuntrande ord. Jag skriver gärna om besöket på fasciakliniken. Det som är svårt är att få till en bra inramning till de läsare som inte är så insatta i fascian.

  3. Jag följer inga sociala medier, men några få bloggar via Diet Doctor.
    Gillar bloggar bäst. Bloggar har ett lugnare tempo.
    Sociala medier är så flyktiga och röriga, snabba ryck, men det finns en poäng.

    Själv bloggar jag inte, läser och kommenterar gör jag.

    Synd att LCHFmagasinet upphört.

    Pandemin har lamslagit fysiska träffar, som kryssning och camping och andra evenemang. Hoppas på bättre tider 2022.

  4. Maggan!
    Gör ett försök på att minnas det jag skrev som försvann…
    Jag är så tacksam över att du har bloggat och jag önskar verkligen att du hittar motivation till att fortsätta!
    Vi som är ”lite äldre” gillar nog det skrivna ordet som skrivs tydligt och med eftertanke. Som inte är begränsat av max antal ord och som dessutom är korrekt – både grammatiskt och språkligt. Det är din blogg! Din blogg är dessutom intressant, spännande, lärorik, nytänkande, framåttänkande, nyskapande, klok, eftertänksam och så gillar jag att du är så otroligt duktig på IT och statistik 😊
    Jag tycker det vore roligt att läsa om ”Vägen från 65 till 100” (eller hur gammal du tänkt bli 😉)
    Biohacking för den åldrande kroppen. Vad går att reversera?
    Vad är viktigt när hälsa är viktigare än vikt?
    Vilken kost fungerar bäst?
    Vilka kosttillskott är bra?
    Går det att reversera grått hår?
    Hur tränar man bäst?
    Går det att bygga muskler, få kondition, bli smidig?
    Hormonell balans för den äldre kroppen – är det något vi kan göra något åt som inte skolmedicinen har hittat och förstått?
    Rynkor, stelhet, ledvärk, svullnader, mental hälsa, stress, sömn, hudproblem, ögonhälsa…
    Ja jag kan fortsätta, men jag tror du förstår 😉
    Lite som Martina, men mer anpassat för den åldrande kroppen och knoppen.
    Kram Lise
    PS: Kanske kan du hitta några givande samarbeten som ger dig en liten extra inkomst och som ger oss rabattkoder på det du rekommenderar!

    • Åh Lise vilken hyllning. TACK 😍🥰🌸
      Martina påstår att jag blir 110 så 100 vore väl lagom. Vet inte hur mycket vi kan skämta om ålder och döden. Min pappa blev 71 och dog av hjärtproblem och mamma 84 men rejält dement på särskilt boende de sista 7 åren. Det är deras gener jag bär så här behövs mycket epigenetik i så fall.
      Deras livsavslut är faktiskt en stor orsak som driver mig att försöka må bättre än de gjorde.
      Det blir väldigt nära att skriva om det, men jag kan försöka.

      Jag har nyligen varit och renoverat kroppen på en fasciaklinik och vore det närmare skulle jag gå oftare. Så genomobegripligt effektivt och bra. Det har jag planerat att skriva om, men det har inte blivit.
      Ögonhälsa sliter jag med och får ingen hjälp av vården.

      Haha Lise, du tryckte på många knappar där.

  5. Jag tror att just dina tankar och kopplingar gör att man vill läsa vad du skriver i din blogg för att sen få egna kopplingar och tankar. Din blogg fyller en funktion hos oss ”följare” men jag tänker på det du skriver om att lämna ut sig själv och tänker. Kan du förmedla samma tankar utan att skriva om dig själv, du kan tex byta ut till tredje person och ändå nå ut med ditt budskap, skulle det kanske fungera för dig, det blir också personligt men på ett annat plan. Prova och se var du hamnar i skrivandet gm att skriva dina tankar gm en annan persons tankar i samma ämne. Jag skriver mkt och har mina historier, mkt av det jag skriver handlar om mina upplevelser gm livet men de får liv gm en annan person och faktum är att det är rätt skönt att skriva i tredje person.

    • Absolut kan jag skriva i tredje person, men för dem som står mig nära och kanske blir utlämnade lyser det igenom ändå. Jag lever i ett sammanhang med make, familj, ursprungsfamilj, vänner, arbetskamrater, internetvänner….. säkert fler också där alla har påverkat hur jag mår just nu.
      Jag skriver aldrig om andra utan enbart om mig själv. Då kan ingen hoppa på och ifrågasätta. Jag får aldrig hat och hot eller ifrågasättanden eftersom ingen kan stöta sig på det som är mina erfarenheter och vilka beslut jag fattar. Det är genomtänkt och den plattform där jag känner mig trygg

Kommentarer är stängda.