Ur dagboken 2004

Jag var med i ett viktminskningforum 2004. Det gick ut på att man skrev dagbok och sen kom ens nätkompisar in och kommenterade. I dag kom jag på att det här med att blogga känns ungefär likadant, jag skriver och ni kommer in och peppar och kanske blir peppade själva. Jag sparade mina inlägg i datorn och idag letade jag fram det här från april 2004. Då visste jag att sockret var boven och jag hade varit hos Bitten Jonsson i Hudiksvall och fått stöd. Jag var på väg…., men jag föll fortfarande, gång på gång på gång…  Det här skrev jag precis efter ett återfall.

Har någon saknat mig?
Jag har varit på ravinens botten några dagar.
Jag tog mig ner dit alldeles själv.
Jag kände igen mig som om det vore i min egen ficka.
Jag vimsade ändå runt som om det vore första gången…
Jag letade dörren ut, men… hittade den inte.

Så kom jag på…
Det finns ingen dörr.
Man klättrar ut.
Uppför en repstege, steg för steg, pinne för pinne.
Det som kändes annorlunda den här gången var att alla pinnarna fanns.
Innan har jag fått böja mig ner och ta en förbrukad pinne och sätta fast den högre upp för att komma vidare, det har varit mödosamt.
Ibland mer än jag orkat och då har jag fallit ner till botten igen och fått börja om.
Jag har börjat om många gånger, även tagit mig upp och över kanten flera gånger.
Varje gång har jag tänkt, aldrig mer, inte en gång till.
Jag är alldeles för smart för att gå på det här tricket en gång till.

Ändå faller jag ner, om och om igen.
Vad är det som händer?
Jag har vetat ganska länge vad som händer, men jag har inte vetat vad jag skall göra för att slippa. Den här gången kändes det ändå annorlunda, besöket blev kort och jag är uppe över kanten igen… redan!!!

Tack vare Er, jag visste att ni var några stycken som väntade på mig, det gav mig extra kraft den här gången. Jag kan inte skriva där nere i mörkret. Jag måste upp!!!
Där har jag inte kontakt med någon!
Inte med familj, inte med vänner och inte med datorer, bara med SUGET, det där som inte går att hejda. Det som gör att man planerar och genomför de mest märkliga turer, bara för att få…

Den här gången hamnade jag där för att jag trodde jag var stark. Det har hänt förr, men jag trodde jag var starkare den här gången. Jag hade också precis passerat ett magiskt 10kg-streck och då är man kaxig.

Man kan och man ska, klara det här… ända till målet!!!
Ändå kommer kompromisserna, just när man tror att man är stark!
Borde jag inte kunna…
Alla andra kan ju…
Är jag känsligare än alla andra, eller borde inte jag också kunna vara måttlig?
Bara lite…
Doktorn sa att jag kunde pröva lite hårdost så småningom. Ju hårdare ost, ju mindre laktos (mjölksocker). Jag har inte vågat innan, men nu var jag ju stark, så nu borde det gå.
Med alla visa ord till alla andra om hur lätt det är att undvika socker, så är det väl självklart att jag fixar att äta lite ost…
Jag diskuterade med mig själv och en dag gav jag efter för trycket.
Jag skall inte berätta mer, bara säga att det skall dröja länge innan jag äter ost.

Jag tänker inte falla för ett så billigt trick igen, för det går inte. Det höll på att sluta med en förskräckelse. Jag är glad för +0,4 kg, det kunde varit långt värre och jag kunde stannat därnere länge än…

Kontentan är:
För mig är det helt nödvändigt att kunna kontrollera suget, jag kan inte sköta mig och gå ned i vikt om jag DESSUTOM skall kämpa mot krafter jag inte rår på. Det är nog jobbigt med all planering och annat det medför.
Ni som väljer att göra annorlunda är beundransvärda. Jag fixar det inte, med mindre än att jag är petnoga med allt som triggar igång mitt sug.

Tack och lov vet jag mer och mer om det nu och det är som jag ironiskt skrev dagarna innan jag föll (läs om återfall i min dagbok 20/4) en vinst också med att återfall. Man är en erfarenhet rikare och man lär känna sig själv bättre.
Det är nödvändigt!!!

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

11 svar på ”Ur dagboken 2004

  1. Pingback: Det kom ett brev… | Vägen till 65

  2. Åh, vad jag känner igen mig. Faller och faller men reser mig igen och lär mig nya saker hela tiden. Har insett att alla mejerier förutom smör triggar, söta bär går inte, naturella nötter KAN funka om jag mäter upp precis hur många jag får äta, men inte för ofta. För att hålla mig på banan är det strikt lchf som gäller, nästan åt fakirhållet. Men det är svårt ändå, maten får inte vara FÖR god på något sätt, men jag känner att jag lär mig vid varje återfall. Nu har jag haft ett par tuffa dagar, där jag legat på gränsen för vad som är ok att äta, men har sen igår inte ätit något med socker i. Men det visar sig på vågen vid minsta lilla avsteg, är oerhört kolhydratkänslig. Försöker att inte tänka för långt fram utan hålla mig till en dag i taget, ibland bara en timme i taget. Tack för en klok och inspirerande blogg.

    • Åh så jag känner igen mig i det du skriver. Texten i det här blogginlägget skrev jag för 8 år sen och idag känns det helt annorlunda. Jag kan äta hårdost igen och jag kan äta bär, även om jag går upp i vikt av just bär. Jag faller inte längre lika djupt och om jag någon gång gör avsteg är det högst medvetet.
      Jag har lärt mig massor och kan hantera det.

      Min lösning är fet mat i första hand. Fett lindar in beroendehjärnan i bomull och stänger till alla glappande receptorer som skriker efter sött. Det allra senaste är mitt feta kaffe Magic Bullet Coffee. Det finns inte en chans att bli sugen på något efter en sån..

  3. Så poetiskt du skriver! Jag hängde ju också på samma forum på den tiden, håller med om att man hade mycket stöd (och kul) av forumpolarna.
    Såna där ”fall” är inte roliga, ibland vet jag inte ens varför de inträffar (varför jag t.ex. kan bli akut sugen på kolhydrater trots att jag nyss ätit mig mätt på en stor biff med kryddsmör…?)

  4. Hei. Tusen takk for din blogg og tipset om Macig Bullet Coffee. Den har vært redningen for meg. Jeg begynte med lavkarbo for et år siden og har gått ned ca 10 kilo totalt. I sommer har jeg gått opp igjen nesten 4 og var fortvilet. Det begynte i juni på en tur med jobben der det ble vin, kaker og mye feil mat en helg. Det satte igang et sug hos meg. Utover sommeren har det vært mye selskaper og jeg har spist litt kake eller dessert hver gang. Tilslutt spiste jeg altfor mye også av bær, nøtter og fløte. Hver dag ble det noe og jeg spiste til det var tomt. Jeg skjønte ikke hvordan jeg skulle klare å snu igjen. For en uke siden begynte jeg med kaffeblandingen din til frokost. Fantastisk ! Den roer ned hele systemet, jeg har sluttet å småspise mellom måltidene, og ”lysten” på mat er borte. Nå er jeg veldig spent på å se hvor lenge jeg er mett på den når jeg begynner på jobb igjen i neste uke.
    Men jeg har et spørsmål om protein som jeg tror jeg spiser for mye av. Hvor mye er anbefalt ? Hva skjer hvis man spiser for mye?

    • Tack Lisbeth för att du delar. Jag har varit där du beskriver så många gånger och inte haft verktygen att ta mig upp. När det gäller proteinmängden är det en så stor fråga att jag gärna svarar på den i ett eget blogginlägg.

  5. Jupp, precis så är det! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
    Jag har precis testat ditt MagicBulletkaffe-tips till ”brunch”, eftersom jag sov lite för länge. Dock med liite grädde i eftersom jag inte är överförtjust i kaffe. Ska bli kul att se om jag står mig till middagen! Kanske kan detta bli räddningen i ett arbetsliv med knepiga tider? Äggmjölk gör mig nämligen ofta lite illamående.

    • Äggmjölk har aldrig tilltalat mig, jag har prövat någon gång och kan tycka det är ok, men inte som varje dag och det är sådana lösningar jag konsekvent letar.

  6. Åh, gulle dig! Tack för ditt mod att dela med dig av ditt innersta, Margareta!
    Så bra du skriver! Det går verkligen att se framför sig hur kämpigt det var – och kan vara!

    • Åh, Åse du är väl en pärla, som säger så vackra ord om mig. Jag funderade länge om jag skulle våga, men så blev jag lite glad när jag läste att Bitten Jonsson kommenterat ett inlägg jag gjorde på Facebook i gruppen Bittens vänner.
      Det här var mitt sätt att säga tack och att hennes råd, som hon kallar verktyg, verkligen hjälper.

Kommentarer är stängda.