Dialog

DialogJag har ofta huvudet fullt av tankar så idéer finns alltid. Att blogga är ett sätt att tänka och leva och jag tycker det är både roligt och stimulerande just för att jag får så trevlig och uppmuntrande respons från er läsare. Jag samlar alltid anteckningar om lämpliga rubriker och frågeställningar. Ibland gör jag ett ryck och tömmer listan. Då rasslar det till och blir en massa inlägg på kort tid.

Dialogen med er i kommentarerna är jätteviktig, den kommunikationen gör mig inspirerad och får mig att fortsätta kämpa och ta nya tag, men också testa nya idéer. Utan dialog, dvs mötet med läsarna, kunde jag lika gärna skriva dagbok och inte på en offentlig anslagstavla. Jag har däremot inte tiden, som det ser ut nu, att svara personligt på de frågor som kommer in via mail när jag aktiverar bloggen. Det blir ytterligare en arbetsuppgift att utföra. Det gör mig förtvivlad att så många vill ha personlig hjälp och att det ännu inte finns hjälp att få ute i samhället.  Det enda jag kan bistå med är att här på bloggen komma med tips och idéer om hur man kan gå vidare i sitt sökande. Vi måste hitta vår egen väg eftersom vi alla är unika. Bästa sättet just nu är nog att vara aktiv i ett samtalsforum där många är engagerade i att svara.

Problemet för mig är att jag är LUSTSTYRD. Uttrycket lärde jag mig under en julkonsert med gospelartisten Samuel Ljungblahd (”Prinssångaren” från prins Carl Philips bröllop). Han säger sig vara just luststyrd och det fick honom att dra igång handklappning under den annars så traditionella utgångsmarschen.

Jag har väldigt lätt för att släppa det som är tråkigt och ägna mig åt det som är roligt istället. Att blogga och även svara på frågor är roligt och stimulerande, men tidskrävande. Att vara luststyrd för mig innebär att alltid kämpa med tråkiga prioriteringar. Det är väldigt ödesdigert när man har mycket, tråkigare, arbete att utföra. Att vara luststyrd är ett stressmoment man måste lära sig hantera för att få åtminstone något av det tråkiga gjort.

Under mina 11 år som aktiv i LCHF-rörelsen har jag sett många som lagt ner oerhört mycket tid på sina bloggar och jag själv la ner minst 20 timmar i veckan när jag startade Kolhydrater iFokus. Det blir orimligt i längden om man ska ha ett arbete vid sidan om och dessutom klara sin vanliga vardag. Det spelar ingen roll hur roligt och stimulerande det är om det i längden tar för mycket tid.

Jag fick en fråga idag om fortsättning på bloggen när jag fyllt 65 år och första tanken var oj, hur ska jag klara ännu längre, jag har ju svårt nog att hålla igång bloggen redan nu. Då kom jag på att jag går ju i pension då dvs jag slipper mitt försörjningsarbete och kan ägna mig helhjärtat åt LCHF-magasinet och så klart att bloggen får plats i mitt liv då.

Det långa svaret på frågan är alltså:

Ja, jag fortsätter blogga (under ny rubrik?) under förutsättning att dialogen finns och jag fortfarande har något att skriva om.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

3 svar på ”Dialog

  1. Följer din blogg med stor behållning. Hoppas du fortsätter blogga. Den känns så hoppingivande att läsa.

Kommentarer inaktiverade.