Jag har med god marginal börjat mitt 12:e år med LCHF. Ingen motorväg precis, men det har ändå fungerat hyfsat hela tiden.
Trots utebliven viktminskning har jag samlat på mig så oerhört många hälsovinster att det varit helt nödvändigt att fortsätta. I höstas gjorde jag en stor genomgång med blodprover som jag bekostade själv för att få ta det jag ville och det enda som verkligen sticker ut är sänkan som fortfarande är onödigt hög och tyder på för mig okänd inflammation någonstans. Jag letar…
Men… Nu kommer ett men. Den senaste tiden mår jag sämre i det som varit så bra under lång period. Jag har begynnande ledvärk som gör mig ledbruten/stelare jag har tendens åt urinvägsproblem och jag har småsår som kliar på utsatta ställen. Det känns som lite utförsbacke och jag undrar så klart vad som är orsaken.
Jag ser ingen anledning att söka läkare ännu, utan funderar över om det här också är biverkningar av den antideppressiva medicinen jag tagit under drygt ett år.
Tänk så viktigt det är att man känner sig trygg hos doktorn
Apropå bilden…trygg hos doktorn!
Jag har många gånger tänkt på just det – har aldrig känt mig trygg hos doktorn. Inte för att jag har varit rädd för att få ”hemska” besked, utan för att jag känt att jag besvärar. Dom har alltid bråttom, säger aldrig något om man inte frågar, klistrar igen ett kuvert till labbet eller till remissinstans – nåja, numer klistrar dom inte igen, kuvertet är öppet. Man får aldrig någon genomgång av och varför vissa prover tas, man får heller ingen respons i efterhand på provresultaten. Inte ens när man ligger nära eller utanför referensvärdena.
Vårdcentralen vill gärna att man listar sig om dem och till speciell läkare. Man ska välja en läkare trots att man kanske inte känner någon. Numer är det dessutom ganska skiftande vem som jobbar på vårdcentralerna. VC får en viss ersättning utifrån den listade patientens ålder, oavsett om man har behov av vårdcentralens tjänster eller inte. Det trillar alltså in pengar…