Jag tycker inte jag stuckit under stol med att jag är en soffpotatis (undrar hur Google-översätt fixar den meningen – vinkar till mina amerikanska vänner 🙂 ). Däremot tror jag inte jag skrivit så mycket om varför det blivit så.

Jag har växt upp i en stor familj med många bröder med stor spridning i ålder och en mamma som inte kunde prestera så mycket rent fysiskt efter att som barn ha fått båda lungorna rejält skadade av TBC. Vi var redan på 50-talet en bilburen familj (SAAB 93 B)och inte vana att ta oss fram på annat sätt.

Pappa såg det som en sport att för mammas skull köra så nära målet det bara gick. När jag började skolan och utsattes för ämnet gymnastik kom det att bli en stor plåga för mig. Det visade sig rätt snart att jag aldrig lärt mig springa. Hemma i familjen blev jag mest betraktad som klumpig och eftersom jag ägnade mig åt hästar och inte motionsidrotter var det ingen som funderade så mycket på det. Jag minns att jag led de gånger jag förväntades hjälpa ridande nybörjare genom att springa bredvid en häst, men det var inget jag gjorde så stor affär av, jag kunde alltid skylla på skavsår eller något annat. Att på idrottsdagar prestera 60 m var knappt möjligt och ännu värre om man som ”uppvärmning” skulle ta sig runt skolområdet på flera hundra meter. På den tiden fanns det ingen pedagog som tog sig an problemet. Skolämnet gymnstatik var väldigt prestationsinriktat och allt man gjorde blev tabeller med siffror, eller streck i mitt fall. Jag lärde mig tidigt hur man slapp vara med och jag bekymrade mig inte ett dugg över att betyget blev därefter. Jag hade toppbetyg nog för flitighetsstipendium ändå. Under gymnasietiden gick jag i en ”pojkskola” med bara 8 kvinnliga elever av totalt 500 och vi förväntades inte ha idrott med killarna, så jag klarade mig bra de åren också. Vi fick godkänt betyg av att ”promenera runt Vasaparken” i princip.

När skoltiden äntligen var slut slapp jag denna plåga och mådde väldigt bra under många år. Problemen uppstod först när mina kompisar ville iväg och göra ”aktiva saker” som tex Friskis & Svettis, dans eller skidåkning. Tack och lov fanns det alltid några som jag kunde alliera mig med och jag behövde aldrig ge mig tillkänna som hopplöst fall även om det var nära många gånger.

Min egentliga övervikt började först efter jag fått barn och jag kan därför inte skylla denna oförmåga till rörelse på något annat än att jag aldrig lärde mig som liten. Däremot har jag några fysiska skador som stört mig under åren. Den första hände redan under de tonåren då jag på havet rodde för häftigt för att komma hem undan en åskskur, korsryggen har inte varit sig lik sen dess. Det kallades ryggskott då. Den andra skadan är mitt högra knä som jag nämnt om tidigare. Den skadan uppstod när jag höggravid hoppade ner från en säng kring jul 1988. Jag hade glömt att tyngdpunkten förändras i det tillståndet.

Promenera har jag alltid tyckt om och jag har även (före knäskadan) åkt skidor i sakta mak, både utför och på längden. Simning har jag också gillat och under senare år har vattengymnastik fungerat utmärkt för mitt knä. Att den motionsformen ligger nere just nu får jag väl skylla på att vår kommun inte har någon simhall.

Någonstans i början av 2000-talet (minns inte exakt när längre) blev jag sämre och sämre i motoriken och mer och mer värkbelastad. Jag hade svåra problem att gå i trappor och planerade mitt liv helt och hållet efter rulltrappor och hissar. Till slut var jag så bilberoende att det kändes besvärligt att gå ens de kortaste sträckor (några hundra meter) och jag hittade alltid parkeringsplatser för att slippa räkna stegen. Jag var sen skoltiden så van att för omgivningen ”mörka” hur klen jag var rent fysiskt att jag inte ens tänkte på att jag fortfarande gjorde det. Det är ”fult” att inte vara fysiskt aktiv och därför döljer man det så länge det går tex genom att redan i förväg tacka nej till gruppaktiviteter man vet att man inte klarar av. Den stora vändningen kom när jag ätit kolhydratreducerad mat under en längre tid. Jag kände successivt hur orken att gå i trappor kom tillbaka och så småningom hur jag en dag kunde stå på knä på betonggolv.

Innan vi flyttade ut hit där vi bor nu promenerade eller cyklade jag (i ren glädje att återigen kunna) under ett läsår till jobbet. Den promenaden tog ca 30 min både morgon och kväll och jag mådde bra av den. Nu bor vi så långt bort från samhället att det är svårt att få till på samma enkla sätt.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka