När jag först hörde ordet leucintröskeln tänkte jag att det lät som något för kroppsbyggare och andra som lever för muskler. Det är inte jag. Det visade sig handla om något mycket mer jordnära: att kroppen behöver förstå att det verkligen kommer in tillräckligt med byggmaterial för att det ska vara värt att underhålla det som bär oss genom vardagen.