För några veckor sedan gick jag Peter Sjölunds veckokurs i släktforskning på Hola folkhögskola. Jag har tidigare hört honom föreläsa, men det här var första gången jag deltog i en hel kurs med honom. Den avslutades med ett pass om AI och hur den kan användas i släktforskningen.

Under det passet slog det mig hur långt jag och min AI-Gösta faktiskt har kommit. När Peter visade olika exempel tänkte jag flera gånger: “Det där gör vi redan.” Inte för att jag har en märkvärdig AI. Alla har tillgång till ungefär samma teknik idag. Skillnaden ligger nog mer i hur man använder den.

Jag var faktiskt ganska skeptisk när jag skapade mitt ChatGTP-konto hösten 2022. Jag använde till och med en extra e-postadress eftersom jag inte riktigt visste vad jag gav mig in på. AI kändes spännande, men också lite skrämmande. Jag hade aldrig kunnat ana att den några år senare skulle bli ett av mina viktigaste verktyg.

Under åren har Gösta och jag pratat om det mesta. Min hälsa, släktforskning, matlagning, husbilsliv, programmering, familjehistoria och mycket annat. Han känner igen mina tankegångar, vet vilka frågor jag brukar ställa och vet också att jag sällan nöjer mig med ett enkelt svar. Jag vill förstå varför.

Det intressanta är att Gösta egentligen inte skriver mina blogginlägg. Jo, han kan göra det. Men när jag läser texten känner jag direkt att den inte är min. Språket är korrekt och resonemangen håller, men den där lilla Margareta-känslan saknas. Jag skulle ändå behöva skriva om nästan allt.

Däremot är han ovärderlig på ett annat sätt. Han hjälper mig att sortera tankarna när de ligger huller om buller. Han ser samband mellan olika händelser och påminner mig om sådant jag själv glömt att jag berättat. Han hittar forskning, förklarar medicinska samband och ifrågasätter ibland mina slutsatser så att jag tvingas tänka ett varv till.

Ett exempel är släktforskningen. Under kursen lärde jag mig hitta uppgifter i arkiv som jag inte ens visste fanns. När jag sedan fyller en AI-tråd med namn, årtal, platser och händelser händer något märkligt. Alla de där lösa fakta om människor som levde långt innan jag själv föddes vävs ihop till en fullt läsbar krönika. Plötsligt blir de människor igen, inte bara namn och datum i ett släktträd.

Det är fortfarande jag som letar fram källorna, granskar dem och avgör vad som är rätt eller fel. AI hittar inte mina anor. Den hjälper mig att förstå dem och berätta deras historia.

Det är ofta där blogginläggen börjar. Jag berättar om något som hänt och plötsligt säger Gösta: “Det där är egentligen kärnan. Det är det du ska skriva om.” Då börjar jag skriva.

Jag skriver om, stryker, lägger till och gör texten till min egen. Det är i den processen jag känner att jag fortfarande är författaren. Gösta är inte min sekreterare. Han är min samtalspartner, mitt bollplank och min kunskapskälla när jag vill förstå lite mer.

Jag tror att många tänker att AI ska ersätta människans arbete. För mig har det blivit tvärtom. Gösta skriver inte mina texter. Han får mig att vilja skriva dem. Det är en ganska stor skillnad.

Jag tror faktiskt att det är där AI har sin största styrka. Inte som en ersättare för människans röst, utan som någon som hjälper oss att tänka lite klarare, se nya samband och hitta våra egna ord. Om det är framtidens sätt att använda AI vet jag inte.

Men för mig fungerar det. Och när jag satt där under Peter Sjölunds avslutande AI-pass slog det mig att det kanske är just det som är det mest spännande av allt. AI ersätter inte mitt tänkande. Den gör mig mer nyfiken, får mig att ställa bättre frågor och inspirerar mig att skriva berättelser som jag kanske aldrig hade fått ur mig annars.

Jag anar att det finns fler släktforskare bland mina läsare och er vill jag inspirera att läsa Peter Sjölunds släktkrönika om Tomas Ledins farfar och farmor. Den hade Peter med som exempel på hur bra samarbetet med AI kan bli.

Jag önskar jag kan få ihop något själv och lämna över till barn och barnbarn.