Ibland är det först när man ritar upp något över längre tid som mönstren blir synliga. Inte bara själva viktnedgången under en cleanse, utan vad som händer mellan perioderna när vardagen tar över igen.

Under våren har jag börjat titta mindre på själva cleanseveckorna och mer på tiden efteråt. Det är egentligen där den verkliga utmaningen finns — att få kroppen att fortsätta fungera hyggligt även utan tydliga ramar och fullt fokus varje dag.

När jag la in fyra cleanser och mellantiden mellan dem i samma graf såg jag plötsligt något jag inte riktigt sett tidigare.

Grafen visar även livet mellan cleanserna. De gröna perioderna markerar struktur, fokus och tydliga ramar. För mig som vet detaljerna innebär de gröna cleanseperioderna betydligt mer mat och större regelbundenhet. Inte så stor skillnad på vilken mat jämfört med övrig tid, men ändå tydlig viktminskning trots mycket mer mat.

De röda markeringarna visar bromssträckan — veckan efter de fyra cleanseveckorna — och det är egentligen den del jag idag tycker är mest intressant att studera. Det är där vardagen återvänder, gamla mönster smyger sig in och kroppen avslöjar hur stabil förändringen egentligen är.

Efter att under cleanserna ha lagat all mat, varit noga med hemkokad buljong och fått bra resultat faller vi ofta tillbaka till det enklare hushållet igen. Samma typ av mat när vi väl lagar, men betydligt mindre portioner, fler överhoppade mål och några avhopp ibland. Plus åtminstone en kopp kaffe om dagen.

Perioden från vintercleansen fram till nu sticker däremot ut jämfört med de tidigare mellancleanseperioderna. Vikten har fortsatt nedåt även efter att själva cleansen varit över.

Det märkliga är att vi egentligen inte äter särskilt annorlunda än tidigare. Grunden är densamma — riktiga råvaror, mycket lagat från grunden och ganska få ultraprocessade produkter, åtminstone när vi är hemma. Samtidigt känns kroppen mindre känslig för de där dagarna när proportionerna blir fel eller rutinerna inte fungerar perfekt.

Tidigare kunde några slöare dagar snabbt kännas som att hela systemet bromsade upp. Nu verkar kroppen lättare kunna hålla rörelse och rytm även när vardagen blir mer normal igen. För mig är det en stor skillnad, inte minst mentalt. Om 80–90 procent fungerar och resten blir som det blir, släpper också mycket stress. Och att stress bromsar är jag ganska säker på.

En annan pusselbit som blivit allt tydligare under våren är proteinfrågan. Inte som ännu en dietregel, utan mer som en signal kroppen faktiskt verkar behöva. Att försöka nå protein- och leucintröskeln redan från morgonen verkar göra skillnad även de dagar när både energi och rutiner annars lätt glider iväg.

Jag är också ganska less på att gå ner samma kilon om och om igen. Själva viktnedgången under de gröna veckorna är egentligen inte längre det mest intressanta. Det avgörande är vad som händer efteråt — om kroppen lyckas hålla kvar riktningen när livet fortsätter som vanligt.

Och kanske är det just där jag befinner mig nu — i försöket att förstå varför den här perioden ser annorlunda ut än de tidigare.