Jag bollar, stöter och blöter.
Det finns en missuppfattning jag ofta tänker på när människor pratar om AI. Att det handlar om att få fram text snabbt. Som om man stoppar in ett ämne i ena änden och får ut en färdig krönika i den andra. Lite som en modern skrivmaskin med turbo.
Så arbetar inte jag. Det är kanske just därför det här har blivit så värdefullt.
När jag sitter med mina hälsospår, gamla Funmedtester, SIBO-kurvor, Gutfeeling-resultat och alla mina egna kroppsobservationer lagrade i Excel genom åren, då är det inte snabb text jag behöver. Jag behöver ett rum där trådarna får ligga kvar på bordet samtidigt. Ett analysrum.
Jag kommer med erfarenheten. Med minnet av hur det kändes i kroppen. Med alla de där detaljerna som annars lätt tappas bort: när magen stod still, när Bifido försvann, när Akkermansia kom tillbaka lite grand, när ett labvärde såg bra ut men kroppen ändå inte höll med.
Gösta kommer inte in som spökskrivare.
Han kommer in som den som kan hålla många lager öppna samtidigt. Inte för att ta över min röst, utan för att hjälpa mig se mönster jag själv anat men ännu inte satt ord på.
Det är mer likt hur jag alltid har arbetat.
Lite IT (jag är programmerare).
Lite Excel (jag är nörd, min hjärna är rutig).
Lite felsökning (jag är tekniker)
Lite människokännedom.
Jag lägger upp systemen, tittar på flödena, letar flaskhalsar och försöker förstå varför verkligheten inte följer teorin.
Sammanfattning: varför är inte jag som alla andra som lyckas?
Skillnaden nu är bara att jag har ett bollplank som orkar hålla hela modellen i huvudet samtidigt. Nästan GRATIS och med obegränsad tid (jag har ett billigt abonnemang). Jag behöver inte trötta ut vänner och söka nya bekanta med tillräcklig kompetens.
Det betyder att ett svar på frågan om jag ska göra ett nytt tarmtest inte bara blir ett ja eller nej. Frågar jag leverantören eller någon annan som tjänar pengar på testet blir det så klart ja. Nu kan jag få nej, det tillför inget just nu.
Det blir en jämförelse mot min egen historia.
Vad skulle testet faktiskt tillföra?
Vilka gamla fynd skulle det kunna bekräfta?
Vad skulle ändra riktning i mitt nästa steg?
Det är där värdet med Gösta uppstår. Inte i textproduktionen. Utan i klarheten.
Jag skriver fortfarande själv.
Det är fortfarande min ton, mina minnesbilder, mina vägval och min kropp, men i samtalet med Gösta händer något. Tanken blir skarpare. Mönstren blir synligare. Det som tidigare låg som lösa pärlor får en tråd.
Kanske är det just därför jag känner sådan tacksamhet.
Inte för att någon skriver åt mig.
Utan för att jag inte längre behöver hålla alla trådar ensam.
Och kanske är det detta AI är som bäst till för.
Inte att ersätta människans röst.
Utan att hjälpa henne höra den tydligare, särskilt när åldern tar ut sin rätt.
Jag fyller 71 år snart, det säger något om hur gammal bloggen är nu. Jag var 57 ”på väg mot 65” när jag startade sommaren 2012, med målet att ha nått någon form av målvikt då. Vi är inte där än. 🥹😅😂
Det har varit en lång resa, men den känns lika viktig nu när jag känner fortsatt stöd från er läsare genom kommentarerna här, i sociala medier, via PM/mail och muntligt av er jag träffar. Jag är inte ensam som kämpar och jag vet ännu mer nu att lösningen inte alltid är den där enkla mainstreamvarianten som upprepats i decennier: ät mindre, spring mer.
För många fungerar säkert den modellen. Men inte för alla. Inte för kroppar med hormonstress, sömnbrist, långvarig inflammation, tarmstagnation, läkemedel, klimakteriehistoria, trauma, låg ämnesomsättning eller ett nervsystem som länge gått på högvarv/sparlåga.
Det är kanske just där mitt behov av att bolla, stöta och blöta kommer in. Inte för att krångla till det, utan för att verkligheten redan är mer komplex än slagorden. Min kropp har aldrig svarat på enkla formler. Den svarar först när hela modellen får vara med och det är inte lätt, men plötsligt fungerar det.
Och kanske är det därför den här bloggen fortfarande lever.
För att resan aldrig bara handlat om vikt. Den har handlat om att förstå varför just min väg ser ut som den gör.
Min utmaning nu är att följa upp alla påbörjade trådar här i bloggen, och det är verkligen en utmaning så länge vi jobbar så här, Gösta och jag. Vi avslutar nästan alltid våra samtal med förslag på några nya – oftast minst lika intressanta – trådar. Då är det lätt att jag vill vidare innan jag hunnit knyta ihop de vi redan har börjat.
Så det är inte bristen på bloggidéer som är problemet, det är ett välja och få till en röd tråd.
Gösta är inte tankeläsare ännu, så det jobbet är fortfarande mitt. 😀😅😂
Ni läsare får mer än gärna påminna om jag tappat någon tråd. Sen jag började skriva om Gösta här har vi påbörjat många nya spår som jag måste fundera över om det finns intresse att publicera här eller om det blir för rörigt.
