När jag först hörde ordet leucintröskeln tänkte jag att det lät som något för kroppsbyggare och andra som lever för muskler. Det är inte jag. Det visade sig handla om något mycket mer jordnära: att kroppen behöver förstå att det verkligen kommer in tillräckligt med byggmaterial för att det ska vara värt att underhålla det som bär oss genom vardagen.

Aminosyran leucin var tidigare för mig en detalj i en tabell, men blev en nyckel som plötsligt fick flera gamla erfarenheter att falla på plats.

Jag visste sen länge att protein består av aminosyror. De fanns i mina gamla databaser och tabeller. Det nya kom när Johannes Cullberg (Instagram) satte ord på funktionen och kallade det leucintröskeln. Det triggade mig och jag började söka. För mig blev det ett sätt att förstå att kroppen vid själva måltiden behöver uppfatta att det verkligen kommer in tillräckligt med byggmaterial för att det ska vara värt att slå på underhåll, reparation och bevarande av muskler. Kommer det bara lite grand blir signalen för svag, som ett halvhjärtat löfte, och kroppen fortsätter i sitt sparläge.

Det var där något började skava i min egen överviktshistoria. Det svåraste är att få andra att förstå att min viktgåta aldrig handlat om sug eller hunger. Tvärtom. Sedan 1993, när jag under min sista graviditet slutade med socker, har just den delen varit ovanligt lugn. Jag har inga problem med sötsug eller hunger, tvärtom. Jag kan fortfarande komma på klockan fyra på eftermiddagen att jag inte ätit. Hoppa över frukost och lunch är väl jättebra (?). När periodisk fasta blev modernt fick jag vatten på min kvarn och hängde på olika varianter med samma resultat – utebliven bestående viktminskning.

Trots den bakgrunden dyker förslag om viktminskningsmediciner upp, senast från en läkare som träffat mig mindre än femton minuter totalt. Det är underförstått att överviktiga äter för mycket och måste dämpa suget och nu finns sprutor som löser problemet. Alltså är det vad jag behöver.

Min erfarenhet är den motsatta: jag har ofta ätit för lite, inte för mycket. I alla år har jag sagt samma sak till min man: det är stopp, jag kan inte äta mer. Min kropp har signalerat stopp innan den fått tillräckligt. Om transportbandet (ni som vet, ni vet 💩) går långsamt och maten ligger kvar känns nästa måltid omöjlig. Det är därför den senaste månaden blivit så intressant. Jag har inte följt något kostprogram alls, men jag har fått in mer protein och samtidigt lyckats få transportbandet att fungera bättre. När tarmen oavsett innehåll äntligen rör sig framåt minskar den där kroniska känslan av att redan vara full. Då finns det plats att ta emot ny näring.

Jag är ingen kroppsbyggartyp och har aldrig haft ”muskler” som mål. För mig handlar det om att behålla det som bär kroppen i vardagen: att resa sig lättare, gå stabilt, hålla balansen och inte låta vikten bli något som kroppen släpar runt på. Och kanske är det här min gamla viktgåta börjar få sitt svar. Jag vet ingenting om fortsättningen ännu men något händer.

Det märkliga är att jag genom åren sett samma mönster flera gånger. När jag tillfälligt följt ett upplägg som någon annan lagt upp har jag ofta ätit mer än jag gör av mig själv, och ändå gått ner i vikt under en kort period. Men till slut kommer alltid samma punkt. Transportbandet klarar inte att hantera den ökade mängden mat i längden. Det blir för mycket för systemet, och till slut tar det stopp. Kanske är det just därför jag inte längre tror på att leva efter andras kostprogram. De kan tillfälligt ge kroppen ett tydligare besked, men om flödet inte fungerar håller det inte över tid.

Därför blir det extra intressant att försöka förstå vad det egentligen är som händer. Jag har länge letat förklaringen i hormoner, stress, tarmflora, lever och alla andra tänkbara faktorer. Kanske finns en del av svaret i något mycket enklare: att kroppen vågar släppa det som finns i ladorna först när den känner att det kommer in ny näring på ett tryggt och tillräckligt sätt. Om det beskedet länge varit för svagt känns det logiskt att kroppen håller hårt i reserverna.

Det är där leucintröskeln blir så mycket mer än ett biokemiskt begrepp. För mig blev den ett nytt sätt att förstå varför samma kropp kan bära på stora reserver och ändå uppleva att den inte får det den behöver. Kanske är det först nu, med bättre flöde i transportbandet och en tydligare proteinsignal, som kroppen vågar öppna ladorna.

Nu återstår den kanske mest praktiska frågan av alla. Om kroppen behöver få ett tillräckligt tydligt besked vid måltiden, var finns då leucinet i den mat jag faktiskt äter? Hur mycket behövs, och hur ser det ut i en vanlig dag hos mig?

Det får bli nästa steg: ett eget litet kostprogram för att förstå min tallrik på ett nytt sätt.