Jag har samlat data om min hälsa så länge jag kan minnas, mest för att jag är född med ett Excelark i huvudet – även om ingen visste vad det var 1955.

Under åren har jag pratat med andra som inte alls förstår vitsen. De beskriver snarare hur de blir stressade bara av att höra om mina kurvor. För mig är det tvärtom. Kurvor och grafer ger mig trygghet. De visar var jag är och antyder vart jag är på väg. De inspirerar mig att ta tag i situationen innan det går för långt.

Mina problem ligger nämligen på ett helt annat plan. De metoder som presenteras för att hålla vikten fungerar inte för mig i längden. Jag har följt många varianter och jag är nitisk. Jag har slutat tänka att det är jag som gör fel. Jag vet nu att det är metoderna som inte har hittat mina problem.

Det tog lång tid innan jag förstod att det inte handlade om disciplin, kunskap eller vilja. Jag hade allt det där.

Det handlade om något mer grundläggande – om kroppens förutsättningar att alls svara på metoderna.

Jag bär till exempel på en uttalad rektusdiastas, uppmätt med ultraljud. Det är inget man ser i en kaloriberäkning eller i ett kostupplägg. Men det påverkar allt: buktryck, hållning, andning, tarmrörelse och hur kroppen hanterar stress.

När trycket i buken inte fördelas som det ska, när diafragman inte får ett stabilt motstånd nedåt, då uppstår stagnation. Inte som ett akut problem, utan som ett långsamt, vardagligt tillstånd. Tarmen blir trög. Lymfan rör sig sämre. Kroppen prioriterar skydd framför omsättning.

I ett sådant läge spelar det mindre roll hur korrekt metoden är på pappret. Kroppen är inte mottaglig. Den svarar inte med viktminskning, utan med att hålla fast – ibland till och med spänna sig ännu mer.

Det var först när jag slutade jaga resultat och istället började förstå systemet – tarm, lever, nervsystem, andning och mekanik – som 2025 började skilja sig från tidigare år. Inte för att jag gjorde mer, utan för att jag slutade göra fel saker för just min kropp.

Att 2025 faktiskt ser annorlunda ut insåg jag först nu, när jag hittade en BMI-kurva i en av mina appar.

Jag har levt som vanligt, utan metoder, med två undantag: 30 dagar i januari/februari och 30 dagar i maj. Totalt 60 dagar med fokus på att först rensa tarmen från svamp, parasiter och ogynnsamma bakterier, och därefter läka så att tarmfloran är redo att ta emot och föda de goda bakterier jag sannolikt har saknat större delen av mitt liv.

Orsakerna kan vara många. De jag känner till är upprepade antibiotikakurer efter ständiga öroninflammationer och luftrörsproblem, infektioner som Salmonella, Yersinia, stafylokocker och Borrelia. Till detta kommer toxiner och annat vi får i oss hela tiden – sådant som kroppen måste hantera.

Levern jobbar hårt och hänger inte alltid med. Resultatet blir att lagra undan i fettväven för att skydda vitala organ. Dåliga levervärden har den vanliga vården noterat. Då blir jag förhörd om alkoholvanor – och sedan händer inget mer.

Det här med rensningen, två perioder om 30 dagar under våren, är ingen berättelse om en mirakelmetod. Det är ett försök att, med klok guidning, börja förstå hur kroppen faktiskt fungerar.

Kurvorna finns kvar. Data finns kvar. De ger fortfarande trygghet. Skillnaden är att jag nu använder dem för att se samband. Det som hände under våren är tydligt. Att hösten sedan blev vila inför nästa reningsperiod, som börjar nu i januari, är lika tydligt.

2025 är inte året då allt är löst. Kroppen svarar, och det räcker långt. Riktningen känns rätt, även om tempot är långsamt.

Men det finns också en depression. Den syns inte i kurvorna och den låter sig inte optimeras bort. Den påverkar ork och initiativ, även de dagar då kroppen fungerar bättre.

Det här arbetet är därför inte en väg ur depressionen, utan ett sätt att minska belastningen runt omkring den.

Att inte göra det svårare än det redan är.