Under hösten har jag deltagit i coachning med fokus på beteende, motivation och förändring. Det är väl dags som 70-åring. 🤣
Det handlar om att förhålla sig till långsiktiga val och om att äntligen försöka leva i linje med det som verkligen är viktigt för mig och inte ödsla energi på sånt som förväntas av omgivningen.
Bakgrund
2024 var ett jobbigt år med köp av lägenhet, blodtrycksproblem, svimning och efterföljande frakturer jag redan skrivit om. Min önskan var att 2025 skulle bli bättre. Nu är vi på en bra plats och kan få ordning på livet igen. Våren började ok, jag fyllde 70 i maj och fick ny energi av en liten hund i augusti. Jag var på väg uppåt
Sen hände något och en nedförsbacke började utan att jag egentligen vet varför. Det var där coachningen kom in – som ett försök att hitta ett språk och en riktning när kroppen inte samarbetar.
För mig är frågan: Hur gör jag när kroppen signalerar obegriplig trötthet? Något som faktiskt går att leva med. Metoder som fungerar för den som inte saknar vilja, men behöver hushålla med sin energi.
Modellen ACT i korthet
ACT (Acceptance and Commitment Therapy) bygger på några enkla principer:
- acceptera istället för att kämpa emot
- handla i linje med värderingar, även när det är obehagligt
- skilj på mål och riktning
Det låter rimligt. På papperet. Att formulera värderingar (riktning) är svårt för mig. Mål är lättare, även när jag inte når dem.
När kroppen är trött blir abstrakta modeller svåra att använda. De är inte fel, men tajmingen är fel. För mig handlar det inte om att övertyga mig själv att göra mer — öka stegmängden, äta bättre, förkovra mig mer — utan om att hitta sätt att fortsätta där jag redan är, utan att gå sönder.
När kroppen är trött blir frågan ”vad vill du egentligen?” märklig. Inte för att svaret saknas (överleva, helst lite piggare), utan för att det redan syns i handling. Jag har inte slutat röra mig. Jag har inte gett upp. Men jag gör saker annorlunda än förr. Långsammare.
- jag väljer möjlig rörelse, inte maximal
- jag pressar mig inte genom smärta
- jag anpassar tempo och längd
- jag tar ansvar för kroppen istället för att förhandla bort den
Det är inte brist på disciplin. Frågan är bara om det räcker för att nå mina mål? Förmodligen inte eftersom jag känner att jag lever i en utförsbacke.
Min tolkning
- Acceptans: sluta jämföra med hur det var förr
- Närvaro: känna skillnad på stelhet och smärta
- Handling: små rörelser, ofta
- Värderingar: att bevara funktion och rörelseförmåga över tid
Värderingar är inte stora ord. De är vardagsbeslut.
Slutsats
Så här långt har ACT inte gett mig tydliga svar på hur jag ska ta mig ur utförsbacken. Men det har hjälpt mig att sätta ord på något viktigt: jag saknar inte vilja, jag saknar marginaler.
Det jag gör i dag – att välja möjlig rörelse, att undvika smärta, att anpassa tempo och längd – är inte ett misslyckande. Det är ett sätt att hålla mig kvar i rörelse och funktion, trots begränsad energi. Frågan är inte om det räcker för att nå gamla mål, utan vilka mål som fortfarande är rimliga.
Kanske är det här min faktiska riktning just nu: att inte förvärra, att fortsätta inom de ramar som finns.
Och just nu får det vara tillräckligt.
Jag brukar inte skriva när jag är i de djupa dalgångarna. Det är lättare att formulera efteråt, när jag ser ljuset igen.
Den här gången är ett undantag. Kanske är det ett rop på hjälp – eller bara ett sätt att sätta en liten flagga: här började utförsbacken, här försöker jag förstå den.
