Del 21 – Resumé

Det känns som att jag själv behöver en liten sammanfattning för att komma vidare och då är det väl bäst att jag publicerar den också.

Jag har sen 2003 jobbat som IT-ansvarig chef på en Montessoriinspirerad skola som omfattar förskola till år 9 dvs barn börjar 1-årsåldern och stannar oftast tills de ska börja gymnasiet. När jag kom till skolan lämnade jag ett oerhört stressigt liv som yrkesprogrammerare (databasdesigner) som varat under 7 år. Om jag fortsatt hade jag mött den berömda väggen redan då. Ett rejält kliv ner avseende många villkor men skönt att få hoppa av karusellen som snurrade allt fortare. Jag fick nära till jobbet (kunde gå/cykla innan vi flyttade 2006) och jag arbetar med support och underhåll istället för kreativ utveckling, det jag från början kände att jag med god marginal klarade av. Under de 13 åren som gått har mycket hänt i IT-världen. 2003 var jag ensam på hela skolan som läste mail i telefonen bara som exempel. Utvecklingen har gått fort och jag har inte orkat hänga med så att jag klarat administrera allt nytt och fått det att fungera så fläckfritt som man önskar som användare. Jag vet ju själv hur ursinnig jag blir när tekniken strular när jag har som minst tid. I en liten privatskola finns inte pengar till fortbildning och jag har inte heller förväntat mig att behöva det, jag är van att lära mig allt själv och det har fungerat bra sen vi köpte vår första PC i början 1987. (Kuriosa: den kunde mindre än vad våra telefoner kan idag och var betydligt dyrare).

I november 2014 tog det tvärstopp och där börjar del 1 i den här historien. Jag bröt ihop och visste inte hur man hanterar en sådan situation mer än att söka läkare för fysiska problem. Jag var kanske på väg att bli sjuk eftersom jag var så trött att jag inte kunde fokusera på någonting. Sen dess har jag varit sjukskriven 50% och försökt reda upp min situation. Det har gått så där, men jag är i alla fall så pass mycket bättre att jag orkar skriva om det och det går framåt om än sakta.

Jag är både klokare och mer insatt i hur vården fungerar. Jag har en känsla av att jag haft tur och eftersom jag ändå tycker det varit (är) superjobbigt så lider jag verkligen med alla de som har det värre.

Det första som händer är provtagning och undersökningar för att utesluta fysiska sjukdomar. När det är gjort blir det en massa frågeformulär som i mitt fall resulterade i en depressionsdiagnos. (Jag tror idag att den diagnosen är fel och det har jag även stöd i från annat håll). Som deprimerad bör man äta antidepressiv medicin (SSRI/SNRI) och det är dom jag hela tiden kallar ”pillren” som en förkortning av lyckopiller som är ett annat namn. Vägrar man blir det krångligt med sjukskrivningar och annan hjälp. Det är på något vis underförstått att det är den vägen man går. Jag ville inte från början, men man är inte så kaxig när man insett att man vissa dagar inte ens orkar gå ur sängen före lunch. Än mindre sköta sitt arbete efter omgivningens förväntningar.

Dessa piller tillför ingenting typ vad vitaminer/mineraler/kosttillskott gör utan de ska blockera den verksamhet i hjärnan som gör att man ”mår dåligt”. Det värsta är att de som experimenterar med utvecklingen av dessa piller inte kommit längre än att pillren blockerar annat också, som den sjuke inte alls räknat med. Egentligen är inte det så konstigt, för vilket geni vet exakt hur vi fungerar ner i minsta molekyldetalj. Det är ingen hemlighet att det är så, det är det som presenteras som finstilta biverkningar  (i olika varianter beroende var man läser) dvs det du ska stå ut med för att få må lite bättre. Det gäller alltså att trappa upp medicinen så sakta att man hinner vänja sig vid biverkningarna och därför inte störs av dem. Det är oerhört lurigt att efter ett par månader veta vad som är vad och vad som är ”depressionen” man är ju nybörjare i hela situationen och känner inte igen någonting. Ska man sen sluta måste man trappa ner lika sakta så att kroppen får vänja sig vid att återgå till normalläge.

Jag är tillräckligt dum för att tycka att det vore bättre att tillföra det jag anses ha brist på (i form av kosttillskott), men jag har förstått att det finns inga pengar att tjäna i den branschen och sånt är viktigt för att forskningen ska leva vidare. Problemet är bara att jag numer vägrar att ställa upp som försökskanin och jag tycker synd om dem som anser sig vara tvungna. Det måste finnas andra sätt. Min väg att bli så frisk som är möjligt igen är att hitta alternativa vägar och dem söker jag fortfarande.

pills

 

Klicka bakåt

Del 1 – Mitt 2015
Del 2 – Första läkarbesöket
Del 3 – Sjukskriven
Del 4 – Dåtid
Del 5 – Citalopram
Del 6 – 50 %
Del 7 – Hög sänka
Del 8 – Upptrappning
Del 9 – Försäkringskassan
Del 10 – Depression
Del 11 – KBT
Del 12 – Ny medicin
Del 13 – Venlafaxin
Del 14 – Paus
Del 15 – Nya piller
Del 16 – Ännu mera piller
Del 17 – Julförberedelser
Del 18 – Blodtryck
Del 19 – Sömnapnéutredning
Del 20 – Försäkringskassan

Klicka framåt

Del 22 – Sertralin

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

5 svar på ”Del 21 – Resumé

  1. Har du tagit prov för hepatit C? En kollega till mig fick reda på att hon var smittad 30 år efter smittillfället (!), vilket var en blodtransfusion vid en förlossning.

    • Detta påminner mig om en person som hade hepatit (C?), han hade det utan att veta om det. Om jag inte missförstod så hade det att göra med vaccination vid utlandsvistelse på 60-70-talet. (Kan det ha varit Gammaglobulin?) Jag är osäker, men det handlade om dåtida typiska vaccinationer som man tog när man åkte utomlands.

Kommentarer inaktiverade.