Nej så illa var det inte, men det blev inte som jag tänkt det. Det blev en liten flopp.
Dagen efter förra inlägget var sista dagen före hemresa på Kreta. Då gjorde vi en utflykt med bussar till Rethymnon där vi träffade en kär vän. Vi hade aldrig varit i den stan tidigare och det blev därför en äkta sightseeingtur. När man träffar folk som känt en hela livet och som inte riktigt förstår vad man håller på med (kostmässigt) kan jag ibland bli så trött på att avstå allt onyttigt. Jag vill också fika på mysiga ställen och att sitta där med en svart kopp grekiskt kaffe när det inte fanns något annat för oss bar mig emot. Jag ids inte längre ta diskussionen heller. Det har gått 10 år nu och har man inte lyckats förklara än så är sannolikheten att det lyckas den här gången inte så stor. Vi var dessutom hungriga eftersom vi inte ätit lunch. Jag tänker inte förklara mer nu, rätt och slätt bara berätta att jag åt en alldeles vanlig chokladtårta på ett mysigt litet fik nere vid den gamla hamnen.

Ja vad hände sen då?

Precis det som brukar hända både mig och många andra. Hjärnspöket tar kontrollen och sen är det kört eftersom man ändå redan har förstört precis allting. Vi följde med till ett flott hotell (5*) och åt en oerhört stor middagsbuffet. Jag skall inte påstå att jag åt allt. Jag åt inte ris, potatis och pasta precis. Det kan jag vara utan. Jag åt det jag saknat och som jag verkligen blev frestad av. Det var frukt, hemgjord glass och en annan rånliknande efterrätt. Min skalle talade om för mig att jag var värd det eftersom jag ändå hade semester och därtill hade betalt för kalaset (en dyr måltid när man kom som extra gäst).

Vad hände sen då?
Tja vad ska jag säga om det då. Viktökningen när jag kom hem var mindre än förra året när jag skötte mig betydligt bättre. Däremot är det segare att gå ner igen. Det gick lätt förra året så det var nog mest vätska.
Morgonblodsockret var högre första dagen hemma och resten av veckan än på länge, men fortfarande runt 6, dvs ingen jättekatastrof. Några ketoner har jag inte mätt, det är liksom ingen idé.
Suget är ett monster. I morgon är det en vecka sen vi kom hem och jag går och väntar på att skriva det här inlägget för jag ville gärna vara på banan igen när jag skriver.
Nej jag är inte på banan än. Jag är trött, hungrig och ganska less. Känner mig inte alls så utvilad som jag borde efter en annars härlig semestervecka.

Var det värt det?
Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker där heller. Det var det då. Jag njöt faktiskt av att ”vara som alla andra”, men priset jag betalar nu är högt och därför är jag tveksam till om det verkligen är värt det. Om det bara varit LCHF-are omkring mig, som på LCHF-kryssningarna, då har jag inga problem att avstå och äta rätt från en buffet och jag vet att jag mår bäst av det. En sån här gång är det svårare och jag blir helt enkelt avundsjuk på dem som njuter av det goda och vill göra det själv. Mycket vällagat och gott och inte så sliskigt. Det som är ”sliskigt” har jag inte svårt att avstår ifrån. Inte heller potatis, ris, pasta i alla dess former. Det är frukt och goda hemlagade efterrätter som tilltalar mig fortfarande. Det här är faktiskt en av få gånger som jag verkligen hade uppskattat ett LCHF-alternativ tex en kladdkaka. Det är inget jag saknar annars.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka