Nytt verktyg – CGM del 2

Här kommer fortsättningen på mitt första möte med en CGM-utrustning.
Kontinuerlig blodsockermätning kallas för CGM Continuous Glucose Monitoring  eller Kontinuerlig subkutan glukosmätning på svenska. Ni som missade första inlägget kan börja läsa här.

Det här är en bild på min allra första utrustning Abbott Freestyle Precision för både glukos- och ketonmätning i blod. Det började jag med 2012 och det finns många blogginlägg om det om man söker på ketoner i sökrutan. De blå stickorna är glukos och de lila är för ketoner. Mätaren känner själv av vilken sticka man använder. Det är omständligt att sticka i fingrarna om man vill mäta ofta. Till slut är fingertopparna så ömma att man gruvar sig. Kostsamt blir det också i längden. En glukossticka kostar 4-5 kr om man köper stor förpackning och en ketonsticka kostar 17-30 kr beroende på var man handlar. Billigaste stället för ketonstickor jag hittat just nu är med24.se, de tar 17 kr om man köper 30 samtidigt men det har varierat väldigt under åren. Med24 har istället varit dyra på blodsockerstickor så det är väl gungor och karuseller i den marknaden. Trenden verkar i alla fall vara sjunkande priser och det är ju postitivt. Mätarna finns att köpa lite överallt, utom just den här senaste Libre då. Den beställs än så länge från tillverkaren.

Abbott Freestyle Precision mäter både glukos och ketoner

Jag använder numer den nyare mätaren Abbott Freestyle Precision Neo för ketoner , det är samma stickor till båda mätarna och det är ju bra när de är så dyra. Den nya mätaren heter Abbott Freestyle Precision Libre och använder samma glukos- och ketonstickor som de båda äldre från samma tillverkare. Skillnaden med Libre är att den även kan läsa av CGM-sensorn.

Mina Freestylemätare

När postpaketet med min nya mätare kom innehöll det 3 små kartonger. En för själva mätaren och två för de båda sensorerna. En sensor räcker under 14 dagar och sen måste man byta.

Abbott FreeStyle Libre – sensorkitet.

En sensor levereras i en försluten kapsel och sen följer det med en engångshållare som skjuter fast sensorn i huden. Överarmen är det som rekommenderas. Jag har fått många frågor om hur det går till och många som sett bärare med sensor tror att man går till vårdcentralen och byter. Nej då, man gör det själv och det är väldigt enkelt och totalt smärtfritt. Jag väntar alltid på det stora sticket och det har uteblivit varje gång. Jag bär min 4:e sensor just nu och tycker att just det momentet är det minsta problemet. Jag har missat att fotografera en ny sensor från undersidan innan den skjuts fast (den ska vara steril då så jag har varit försiktig), men jag kan bjuda på en bild på en begagnad.

Begagnad Abbott Freestyle Libre från undersidan

Sensorn fastnar direkt tack vare klisterytan och det som ser ut som en vass nål (jag trodde det var en nål första gången och gruvade mig länge för ”skottet”) är en liten fibertråd, alldeles mjuk. För att den ska ta sig in i huden behövs ”skottet”. Det smäller till och låter som att det gör ont, men jag garanterar igen att det känns inte ett dugg.

Förstorad bild för att se fibertråden som skjuts in under huden

Bilden är som sagt tagen på en begagnad sensor så det är mitt blod man ser och den lilla fibertråden syns tydligare i den förstorade bilden. Det är inte i blodet man mäter glukosmängden utan i den interstitiella vätskan (vävnadsvätskan). Det är därför man kan skjuta fast den var som helst i princip. Där det känns praktiskt.

Det pågår forskning om hur man ska sätta gränsvärden för glukos i vävnadsvätska relaterat till de mer väldokumenterade blodproverna. Även i blod är det tydligen skillnad i glukoshalt mellan kapillärt blod (fingertopp) och venöst (armvecket). Det fick jag lära mig när jag själv insåg att mina fasteprover var tillräckligt höga för att jag skulle räknas som pre-diabetiker. På vårdcentralen ville de inte alls kännas vid mina egna kapillära tester hemma (som verkligen var fastande och så snart jag vaknat). De godkände bara de prover som de själva tagit venöst i lab för att de ”var på riktigt”. Att jag var så påstridig var för att jag ville ha recept på stickor och slippa betala själv. Därför fick jag släpa mig fastande till labbet flera gånger för att påvisa att mina värden var tillräckligt höga även där. Nurförtiden får jag inte längre stickor på recept. De drogs in rätt snabbt eftersom jag hade så bra värden och ansågs frisk. Det måste varit något fel när jag skrevs in sa en diabetessköterska för normalt ska man bli sämre när man har typ 2-diabetes. Haha jag sa att det var ju tvärtom. Jag hade bra värden för att jag hade tillgång till stickor och själv kunde följa vilken mat som var olämplig. Nej så kunde man inte tänka. Man måste äta lite av allt för annars kan man få näringsbrister. Sen dess har jag betalat mina stickor själv.

Jag bär min Abbott Freestyle Libre-sensor på överarmen där den är lättåtkomlig

Det blir tydligen en lång följetong av det här så fortsättning följer
Nytt verktyg – CGM del 1

 

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.