Hälsning från ravinens botten

När man befinner sig på botten och inte orkar kravla sig upp, kan man åtminstone fundera över hur fallet gick till den här gången. Kanske kan det hjälpa en annan gång.

Det är väldigt länge sen jag föll så här djupt. Jag minns faktiskt inte när eller varför. Därför passar jag på att skriva ner hur det känns så att jag kommer ihåg bättre en annan gång.

Steg 1 var definitivt semesterresan.

Det första som frestade var hjortron. Hade jag hittat bär på torghandeln hade det räckt, men vi hade otur och kom för sent flera gånger. Det slutade med en efterrätt och sen blev det snabbt en vana.

Jag ville verkligen inte tacka nej när snälla människor, gamla vänner och släktingar jag inte träffar så ofta bjöd oss på mat. Att tacka nej till ”gluten” tex bröd och kakor är lätt men en ingående förklaring av alla detaljer i min kost kändes övermäktigt och särskilt när jag redan var i ett återfall. Det spelade ingen roll.

När man väl börjat slira är det lätt att fortsätta särskilt när ingen större katastrof hände. Jag hade både vågen och blodsockermätaren med mig.

Steg 2 var min yngsta dotters bröllop. Jag hade bestämt mig i förväg för att eftersom jag redan var på hal is kunde jag ju skjuta upp utrensningen till veckan efter. Varför inte liksom? Bröllop är ändå bröllop och det är tack och lov sällan ens egna barn gifter sig ❤️.

Steg 3 var veckan efter bröllopet. Skolstart, rester efter festen och allt möjligt kul. Jag som inte ätit bulle på jobbet på flera år passade på. Världens godaste potatissallad hamnade hos oss efter bröllopet och jag åt…. lite varje dag tills det var slut.

KRASCH

Först nu kom kraschen.

Trots att jag slirat en hel månad hade jag inte FATTAT – ja det är sant – att jag är mitt i ett återfall. Jag trodde hela tiden att jag gjorde väl avvägda avsteg och att jag kunde sluta och strikta till mig när jag ville.

Nu får jag… idag gör jag… därför att…

Haha ni skulle höra min inre dialog. Det är verkligen ett sjukt beteende att höra när man argumenterar med sig själv. Jag har ofta funderat över när svårt sjuka fortsätter ett beteende som gör dem sämre. Beroende är svaret. Det är inget att leka med. Man klarar helt enkelt inte av att stå emot sig själv.

Jag insåg att det var kört den här gången för att jag gång på gång bestämt mig för att dra i handbromsen och likafullt är jag där igen. Det blir väldigt mycket ”jag ska bara” som Alfons Åberg säger.

När jag är på banan är det nästan noll tolerans mot avsteg som gäller. Jag får inte panik om nånting fel slinker ner men det får inte bli för ofta och framför allt. JAG SKA KUNNA LÅTA BLI av egen kraft.

Många utomstående som inte vet vad jag håller på med förstår inte den där noggrannheten och jag har inget bättre svar än att det är den som gjort mig så frisk. Jag blir inte jättesjuk ens av gluten längre. Jag kan äta en bulle utan att få ont i magen.

MEN

Kroppen sväller upp rätt snart, domningarna i benen blir värre ganska fort, förkylningen ger sig tillkänna efter ett par dagar och tröttheten kommer smygande.

Det finns tusen skäl för mig att inte slira runt i träsket och ändå gör jag det. Därför att jag kan inte ta mig upp själv. Det glömmer man lätt när det är så många år sen sist jag var så här djupt.

Det är ingen jättekatastrof. 90% av det jag äter är nog rätt, men jag ser fram emot att det ska bli 98-99% igen.

Då mår jag bäst

Egen skörd att njuta av istället för ….

14 reaktion på “Hälsning från ravinens botten

  1. ❤️Känner igen mig till 100%❤️
    Men på senare tid har jag blivit hårdare mot andra som försöker göda mig. Jag säger att jag är allergisk. Då slipper man massor av ältande från allmänheten.

  2. Precis samma sak hände mig. När jag slutade äta mjölkprodukter upptäckte jag att min känslighet för socker minskade. Jag kunde äta en sån uran att suget satte in. Och en sån. Och tänk om jag kan ta en sån. Experimentet eskalerade och till slut insåg jag vad jag höll på med. ….. 75% av alla sockerberoende triggar på mjölkprodukter så det var ju inte kondtigt att känsligheten minskade. Men det innebär ju inte att sockerberoendet försvinner med mejerierna ….. Upp igen!

  3. Jag kom att tänka på att processen du beskriver har en psykologisk term: What the hell effect. Dvs när jag nu ändå har ätit x så kan jag lika gärna ta y också.

  4. Skönt att läsa dina två senaste inlägg, när igenkänningsfaktorn är så hög!

    What the hell…. Ligger konstant i luften och frestar, antagligen för de flesta av oss.

    Vi tar en dag i sänder som de äkta socker beroende vi är….

  5. Jag ska på sinnesro/livsstegsmässa ikväll. Tänker att stor del av iaf min egenvård av beroendet/na ligger i ”en högre kraft” men det har tagit 35 år att ens tänka så….och göra.
    Tack för ditt blogginlägg, Margareta.

  6. Så väl jag känner igen, självbedrägeriet som viskar jamen du äter ju 90 % rätt, du går ju inte upp Så mycket i vikt…Men det fysiska illamåendet som jag sluppit i så många år, går inte att blunda för, oavsett om jag byter ”laster” från ljuvliga vaniljbullar till Västerbottens paj. Det sätter sig i kroppen och det gör ont på fler än ett sätt.
    men HUR kravlar man sig upp?
    VAR hittar jag den benhårda motivationen som drev mig förr?
    jag vet inte
    KRAM

  7. Så bra beskrivet på mitt beteende😐 Jag mår dåligt och förstår inte heller just då.Att sätta ner foten kräver isolering och genomgående reflektion. Vi kommer igen😊 vi är många😊nu ska vi må bra😍🤗

  8. Känner igen det där med inte dialog där man argumenterar med sig själv. Har också hamnat snett nu, inte kolhydrater men ost och smör. Har så vansinnigt svårt att låta bli!!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.