Ett inlägg från forntiden

Det finns för mig en tid före både bloggstart (sensommar 2012), Facebook (jag var med från starten) och startandet av Kolhydrater iFokus (juni 2006). Jag var tidigt ute med internet och olika forum och mailinglistor. Jag skrev och funderade redan då. Det här inlägget skrev jag på ett betalforum som jag inte ens minns längre vad det heter. Jag hittade det nu när jag letade i min dator efter helt andra texter och det slog mig hur väl det stämmer in fortfarande även om jag är betydligt klokare och vet mycket mer om hur jag ska hantera situationen.
Den för mig starkaste reflektionen är att det var ost som utlöste överätningsfunktionen och tänk att det gått 14 år och att jag idag fortfarande kompromissar med just ost trots att jag vet hur det går.

Det som också grep mig, kanske ännu mer var att det hände att jag precis passerat en -10 kg-gräns och därför kände att jag hade kontroll. PRECIS där är jag nu.

10 kg har jag minskat sen oktober i höstas och jag känner mig så nöjd att jag defintivt kan unna mig lite ost, som inte ingår i nuvarande helt komjölksfria diet.

Varför lär man sig ALDRIG?

Sen jag gjorde min IgG-test och vet att jag är komjölkintolerant är det betydligt lättare att motivera sig att avstå, men ändå är det så svårt.

2004-04-26 Har någon saknat mig?

Jag har varit på ravinens botten några dagar.
Jag tog mig ner dit alldeles själv.
Jag kände igen mig som om det vore i min egen ficka.
Jag vimsade ändå runt som om det vore första gången…
Jag letade dörren ut, men… hittade den inte.

Så kom jag på…
Det finns ingen dörr.
Man klättrar ut.
Uppför en repstege, steg för steg, pinne för pinne.

Det som kändes annorlunda den här gången var att alla pinnarna fanns.
Innan har jag fått böja mig ner och ta en förbrukad pinne och sätta fast den högre upp för att komma vidare, det har varit mödosamt.
Ibland mer än jag orkat och då har jag fallit ner till botten igen och fått börja om.
Jag har börjat om många gånger, även tagit mig upp och över kanten flera gånger.

Varje gång har jag tänkt, aldrig mer, inte en gång till.
Jag är alldeles för smart för att gå på det här tricket en gång till.
Ändå faller jag ner, om och om igen.

Vad är det som händer?

Jag har vetat ganska länge vad som händer, men jag har inte vetat vad jag skall göra för att slippa. Den här gången kändes det ändå annorlunda, besöket blev kort och jag är uppe över kanten igen… redan!

Tack vare er, jag visste att ni var några stycken som väntade på mig, det gav mig extra kraft den här gången. Jag kan inte skriva där nere i mörkret. Jag måste upp!

Där nere har jag inte kontakt med någon!

Inte med familj, inte med vänner och inte med datorer, bara med SUGET, det där som inte går att hejda. Det som gör att man planerar och genomför de mest märkliga turer, bara för att få…

Den här gången hamnade jag där för att jag trodde jag var stark. Det har hänt förr, men jag trodde jag var starkare den här gången. Jag hade också precis passerat ett magiskt 10kg-streck och då är man kaxig.

Man kan och man ska, klara det här… ända till målet!
Ändå kommer kompromisserna, just när man tror att man är stark. Borde jag inte kunna…
Alla andra kan ju…
Är jag känsligare än alla andra, eller borde inte jag också kunna vara måttlig?
Bara lite…

Doktorn sa att jag kunde pröva lite hårdost så småningom. Ju hårdare ost, ju mindre laktos (mjölksocker). Jag har inte vågat innan, men nu var jag ju stark, så nu borde det gå.

Med alla visa ord till alla andra om hur lätt det är att undvika socker, så är det väl självklart att jag fixar att äta lite ost…
Jag diskuterade med mig själv och en dag gav jag efter för trycket.
Jag skall inte berätta mer, bara säga att det skall dröja länge innan jag äter ost.
Jag tänker inte falla för ett så billigt trick igen, för det går inte. Det höll på att sluta med en förskräckelse. Jag är glad för +0,4 kg, det kunde varit långt värre och jag kunde stannat därnere länge än…

Kontentan är:
För mig är det helt nödvändigt att kunna kontrollera suget, jag kan inte sköta mig och gå ned i vikt om jag DESSUTOM skall kämpa mot krafter jag inte rår på. Det är nog jobbigt med all planering och annat det medför.
Ni som väljer att göra annorlunda är beundransvärda. Jag fixar det inte, med mindre än att jag är petnoga med allt som triggar igång mitt sug.
Tack och lov vet jag mer och mer om det nu och det är som jag ironiskt skrev dagarna innan jag föll (läs om återfall i min dagbok 20/4 2004) en vinst också med ett återfall. Man är en erfarenhet rikare och man lär känna sig själv bättre.

Det är nödvändigt!!!

3 reaktion på “Ett inlägg från forntiden

  1. Kloka ord Margareta. Undrar ofta om man saboterar målstolpar för att sucsess är skrämmande och kanske medför yttrligare krav? Vore skönt om man bara kunde vara glad och njuta. Vi kämpar på…

  2. Vilken fantastiskt bra liknelse med repstegen.
    Stort lycka till med klättrandet!

  3. Tack för detta inlägg Margareta. Det var sannerligen tröstande. Kära någon vad jag känner igen mig. Jag känner mig så rutten när jag faller för suget, när lurar mig själv att jag kan hantera det. Men icke. Ensammast i världen står jag sedan där med min skam. Vågar inte prata med någon. Min skamliga hemlighet. Tack igen för ditt inlägg. Nu känner jag mig lite mindre ensam.

Kommentarer inaktiverade.