Uppe med tuppen?

Nej det är långt kvar dit, men med tanke på att jag nyss varit deltidssjukskriven för utmattning känns det fantastiskt att jag lyckats ställa om så långt som det hittills har gått. Istället för psykofarmaka mot ”depression” når jag bättre resultat med att jobba med mitt blodsocker/insulin/kortisol/adrenalin och en massa annat. Jag vaknar av mig själv utan väckarklocka kring 7 och det är nästan två timmars skillnad. Jag är noga med att inte ställa väckarklocka och klarar det tack vara deltidsarbete med generösa flextider på skolan. Istället har jag en summer med ett tyst och stilla fågelkvitter som meddelar vad klockan är och om jag då sover ordentligt hör jag det inte utan sover vidare. Arbetet med LCHF-magasinet sköter jag oftast när jag vill och det behöver jag ingen väckarklocka för.

Åh vad jag önskar jag kunde mer om allt detta, det är så otroligt spännande när sambanden blir klarare för mig. Här är det på sin plats att återigen rikta ett väldigt stort och varmt tack till Martina Johansson som under flera år har stöttat mig i vått och torrt. Utan hennes stöd och förmåga att med enkla ord förklara komplicerade samband hade jag aldrig nått så här långt. Det fungerar så att jag hittar ett spår, nosar mig fram, kör fast, kastar bollen till Martina och sen vips – har hon skrivit en bok om problemet som jag med stor behållning läser och kan ta till mig och förstår det som från början var alldeles för komplicerat.

Blir det inte en hel bok så blir det ett kapitel eller ett blogginlägg. Har ni tex läst gårdagens inlägg om kopparöverskott? Jag har aldrig haft kopparspiral, men har konstaterat kopparöverskott och vad det kan bero på och hur man åtgärdar det, har vi stött och blött. Vi är inte färdiga än, men Martina går på djupet och jag lär mig mer och mer. För mig blir det väldigt snabbt för komplicerat och för mycket att hålla reda på, men jag försöka bena ut en tråd i taget. För varje gång ett ämne kommer upp har jag bättre grund att utgå ifrån.

Man kan nog dra det så långt att vi drar nytta av min ohälsa, för att lära oss att bli klokare. Vi är olika i mycket, men så lika i förmodligen mycket mer så det känns som ett givande och tagande som aldrig tar slut.

När jag ändå lovordar Martina måste jag nämna att jag efter alla dessa år med henne nu kommit så långt att jag har en egen personlig tränare (PT) och går regelbundet på gym, men det får bli ett eget kapitel. Det tog tid att våga gå hela vägen och nu har jag hållit på sen januari så det är mer en vana än en tillfällighet.