Nästan dagligt möter jag olika varianter av information om hur man går ner i vikt på bästa och snabbaste sätt. Vi kan kalla det ”Beach 2014” så förstår ni vad jag menar. Även jag har under åren gått på de finterna, för det måste man när man är tjock. Måste försöka gå ner i vikt om man inte vill stämplas som karaktärslös och mycket annat ofördelaktigt.
Jag har valt en annan väg som är betydligt långsammare och inte så effektiv och därför även ifrågasatt av dem som vet bättre om ”Beach2014-varianterna” av viktminskning. Ok jag missade Beach2013 och kommer att missa även Beach 2014 om bikini på stranden är kriterium för att nå målet. Vad spelar det för roll när jag missat alla försök sen jag var tonåring? Är det något att sträva efter nu när jag snart fyller 60? Knappast.
Jag har ett annat mål. Jag vill nå vad som för mig är normalvikt (vet inte hur mycket det är ännu) innan jag går i pension vid 65 års ålder. Det är sex år kvar och jag har därför väldigt gott om tid. Fortsätter jag gå ner 12 kg per år så når jag målet betydligt tidigare än så. Under 2013 gick jag ner 12 kg på sex månader vilket är mer än nog för mig. Det är det målet jag skriver och berättar om här på min blogg som därför heter Vägen till 65 (år).
Varför gör jag så här? Varför har jag inte mer bråttom? Varför tar jag inte chansen att testa alla de varianter som leder till snabba resultat för de flesta?
Jag har bantat på något vis i hela mitt vuxna liv. Jag har räknat kalorier och späkt mig enligt alla olika varianter som florerat och jag är så innerligt less på att misslyckas. Efter att hormonomställningen vid mina tre graviditeter gjort sitt så har inte någonting fungerat mer än tillfälligt och jag har nog testat det mesta.
Jag har alltså slutat att banta, dvs slutat att räkna kalorier (räknar inte ens kolhydrater om någon trodde det). Jag har slutat att bli besviken eftersom jag inte sätter upp orimliga mål. Jag har också slutat att titta avundsjukt på alla omkring mig som lyckas i sina bantningsföresatser oavsett metod de använder.
Jag går min egen väg!
Min väg är att lyssna på min kropp som är unik. Vi är inte födda i kopieringsmaskiner och därför kan ingen annan säga hur just jag fungerar.
Jag använder en del verktyg på vägen. Det är dem jag skriver om här på bloggen och nu i senaste numret av LCHF-magasinet (kommer på fredag).
Jag avstår från mat som gör att jag står still eller ökar i vikt. Den maten är inte bra för mig oavsett om jag tycker den är god eller ej.
Jag letar ständigt efter mat som jag kan äta mig mätt och belåten på, men som också är tillräckligt god för att jag skall känna mig sugen och längta efter att äta. Det är ingen svältkur jag håller på med.
Jag älskar havet och strandliv…
Jag är några år äldre än du och har bestämt mig att gå i pension i september när jag fyller 62 år. Själv räknar jag både kalorier och kolhydrater än så länge, mest för att jag tycker det är så roligt med statistik 🙂
Men jag ser inte kosten som en bantningskur utan som ett sätt att må bra och kanske tappa ytterligare några kilo.
Just nu försöker jag analyser hur antal kolhydrater påverkar min viktresa. Det är ju dessutom intressant att se hur motionen på verkar vikten, även om jag mest motionerar pga välmåendet.
Gitsan, är det du med schweizerfärsen? Den som SSS skriver är kuckemaffens? I så fall kan jag tala om att det är den godaste köttfärsgrotta jag någonsin ätit. Visst, den är lite mera bökig att laga till men vi gör två åt gången och har därmed mat till fyra middagar. Den är hur god som helst.
Ja, det stämmer bra det 😉
Kan ni inte lägga upp receptet. Klart intressant!/Lena
Det finns på Kolhydrater iFokus
För mig är det bästa med (strikt) lchf att magen inte blåser upp sig. Dessa dagar då magen är platt, smärtfri och tyst, då kan jag känna att jag trivs i och gillar in kropp. Det är en oslagbar känsla. Då trivs jag med att vara mig jag. Det går liksom inte när magen är ond, uppblåst och gasig. Då blir jag trött, osocial och likgiltig. Och risken är desto större att göra avsteg eftersom ”man ändå mår rätt kasst”. Din blogg hjälper mig att hålla styrfarten, att aktivt välja det som är bra för mig. Tack för inspirationen!
Så väl jag känner igen mig. Vad skulle det vara bra för att banta sig igenom halva livet? Men, det nyttar ingenting till att gråta över spilld mjölk. Det är bara att glädjas över att ha hittat LCHF i hyfsat ung ålder (nåja, jag är snart 60 jag med). Numera händer det att det går veckor utan att jag väger mig. Jag bara njuter av att kläderna sitter lite lösare när jag äter den mat jag ska. I dag vet jag faktiskt inte exakt vad jag väger. För tio år sedan hade jag full koll på det.
Och – i går kom tidningarnas tidning: LCHF-magasinet! Än så länge har jag nästan bara hunnit bläddra i den men det är också så gott att tänka på att man har den godis-läsningen framför sig. Mycket härligare än man läst ut Bosses krönika och får vänta tre månader till nästa tidning.
Margareta for president! Din blogg är – som vanligt – den lilla oasen bland alla andra bloggar. Inga pekpinnar, ingen hysteri. Bara sakligt och lugnt. Tack!
Tack!
Du gör mig tårögd.
Jag kör en bantnings metod som är perfekt för mig. Äta ensidigt. Jag äter 100 gram ägg 400 gram köttfars, 200 gram lök. 200 gram broccoli och 50 gram smör om dagen fördelat på 2 portioner. På helgen byter jag ut 200 gram köttfärs mot lever i en portion för att få i mig lite vitamin A bland annat. Detta följer jag superstrikt, för jag är en Onoff typ som inte kan äta ”en näve nötter” framför TV n. Jag äter tills allt är slut. (Det tror jag är standardbeteende hos tjockisar.) Enligt min kost app skall jag med denna mängd mat gå ner 0.25 kg per dag, och det verkar stämma ganska bra. Det blir 7,5 kg på en månad, vilket stämmer på mig. För mig passar det mentalt bra att inte kunna föra en inre dialog om kosten. ”Lite bär med vispgrädde måste man unna sig ibland” funkar inte så bra för mig. När man har normalvikt tror jag att det är lättare att bli kvitt sitt onoff beteende. Hormonerna jävlas med oss tjockisar:-)
Jag dricker kaffe och light läsk när jag känner för det
Ja det låter som en effektiv metod. Den stämmer inte med min intention bara. Jag bantar inte – och vägrar att göra det. Jag äter som jag kan tänka mig att äta resten av livet. Det är liksom det som är grejen. Jag har bantat klart i mitt liv.
Hjälp! Undrar också om jag kom ihåg att betala den?
Spot on, bland det bästa jag läst.
Tack 🙂
Ska läsa vad du skriver i LCHF-magasinet, och begrunda. Tror det viktiga för mig är att äta för min skull, och systematiskt lära mig vad som passar mig. Och undvika stress.
Verktyg för det vore användbart.
Jag utgår från att så här ska jag äta resten av mitt liv. Något annat fungerar inte. Verktygen handlar om att vara konsekvent. Det möjliggör utvärdering och slutsatser.
Tänkte mer verktyg som underlättar kartläggning av vad jag kan äta eller inte, verktyg som håller motivationen uppe även när livet är stressigt (lchf-ingenjörens verktyg ska testas), och så den där extra personen som står bakom axeln och säger nej, när det enklaste är att just då bara ge efter (karaktär, tror jag det kallas 🙂 )
Men det finns väl inga genvägar. Innebär dock inga uteluncher med kollegorna, inga restaurangbesök med barnen eller andra, ingen mat överhuvudtaget som någon annan lagat… Det gäller att ställa in sig på det, bara.
För mig blir det inneluncher med likasinnade, restaurangbesök på ställen som fungerar, mat andra lagar som fungerar dvs lite petigt blir det men det fungerar. Man får skilja mellan mygg och elefanter. Lunch är en elefant eftersom det är varje dag, till mygg räknas enstaka besök hemma hos andra och övrigt bortaätande någonstans mitt emellan.
Varfor fungerar det ej att ata ute (restaturang)? Jag ater nastan all min mat ute och tycker det fungerar utmarkt. Jag ater alltid endast kottet och lite av salladen, begar mat utan sas, men med extra smor, majo eller olivolja vid sidan om, som jag lagger pa maten/salladen. Nastan alla stallen har ju nagon kott eller fiskratt, sa jag tycker inte alls att det ar nagot problem. Bestaller ocksa ofta hamburgertallrik (gjort pa rent kott), men utan brod och pommes. Missar jag nagot har??
For mig fungerar detta system mycket battre an att laga sjalv, eftersom jag ater det som finns om jag har en massa mat i kylen. (Ater sjalvklart ej allt ute — det blir ju lite dyrt — men brukar bara kopa hem ”kallmat” som ej behover lagas da jag ater hemma.)
Nej du missar ingenting om du tål restaurangmat. Jag är överkänslig mot tex E621 och minsta gluten men även majzena och det är faktiskt svårt att lita på restauranger. De kan veg och glutenfritt men inte alla undantag jag har så jag blir tyvärr ofta dålig och måste avstå. Äter gärna ute på de ställen jag kan lite på och de är inte många.
Ar det verkligen sa vanligt pa kvalitetsrestauranger? Jag trodde det var nast intill olaglit att lagga till smakforstarkare i restaurangmat nufortiden? (Jag undviker sjalvklart asiatiska restauranger, och ater sallan pa snabbmatstallen/gatukok.)
(Bor aven i England, om det nu gor till eller fran..)
Du är klok som en bok 🙂
”vi är inte födda i en kopieringsmaskin” – den var bra!!!
Ibland blixtrar det till.
Hoppas verkligen att jag inte glömt att betala prenumerationen!